Absolution. Jungfruns Sons lidande må anbefalla oss i den högste Faderns händer. Amen.

Kapitel 18. När jungfruns Son förutsade: »I skolen söka mig och icke finna mig», sårades jungfruns hjärta svårt av det smärtsamma svärdets udd. Och när han sedan blivit förrådd av sin egen lärjunge och, såsom det behagade honom, tillfångatagen av sanningens och rättvisans fiender, då genomborrade smärtans svärd jungfruns hjärta och hjärterötter, trängde våldsamt in i hennes själ och tillfogade alla lemmarna i hennes kropp oerhörda kval.

Detta svärd sargade jungfruns själ på det allra bittraste, så ofta man tillfogade hennes älsklige Son lidanden och smälek. Hon fick ju se sin Son kindpustad av de ogudaktigas händer, grymt och gudlöst gisslad och dömd till den skymfligaste död av judarnas hövdingar; hon såg, hur han, medan hela folket ropade: »Korsfäst förledaren!», med bundna händer fördes ut till lidandets plats, varvid somliga gingo före honom och drogo honom bunden efter sig, medan han med största möda bar korset på sina axlar, och andra gingo efter honom och drevo på honom med slag. Som det grymmaste vilddjur behandlade de honom, detta mildaste lamm.

Enligt Jesajas spådom var han så tålig i allt sitt trångmål, att han, likt ett får, som tyst föres bort att slaktas, och likt ett lamm, som tiger inför dem som klippa det, icke öppnade sin mun. Och liksom han själv visade tålamod i allt, så uthärdade hans välsignade moder alla sina bedrövelser med det största tålamod. Liksom ett lamm följer sin moder, varhelst hon ledes, så följde jungfrumodern sin Son, som leddes till plågornas platser. När modern såg Sonen vara begabbad med törnekronan, hans ansikte vara rött av blod och hans kinder rodnande av de häftiga slagen, så skälvde hon av den bittraste smärta, och hennes kinder bleknade av den våldsamma sorgen.

När Sonens blod till följd av gisslandet strömmade över hela hans kropp, då flöt en hejdlös tåreflod ur jungfruns ögon. När modern sedan såg sin Son grymt utsträckas på korset, begynte alla hennes kroppskrafter domna. Och när man genomborrade Sonens händer och fötter med järnspikar och hon hörde ljudet av hamrarna, då sveko alla jungfruns sinnen henne, och den stora sorgen kastade henne såsom död till jorden.

Judarna skänkte honom galla och ättika att dricka, och då blevo jungfruns tunga och gom (så bittert var hennes hjärteve) så torra, att hon ej förmådde röra sina välsignade läppar att tala. När hon sedan hörde sin Sons jämrande röst säga i dödskampen: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?», och när hon såg, att alla hans lemmar stelnade och att han böjde ned huvudet och uppgav andan, då sammansnördes jungfruns hjärta av en så bitter sorg, att hon ej syntes röra en enda lem i sin kropp.

Man inser alltså, att Gud verkat ett icke ringa under, när han lät den jungfruliga modern sargas av så många och stora smärtor i sitt inre och hon ändå icke uppgav sin anda, ehuru hon såg sin älskade Son naken och blödande hänga mellan rövare, genomborrad av ett spjut, begabbad av alla samt övergiven av nästan alla dem, som känt honom - många av dessa avföllo ju, sorgligt nog, även från den rätta tron.

Liksom hennes Son led en långt bittrare död än alla, som levat i denna värld, så utstod alltså modern de bittraste kval i sin välsignade själ. Den Heliga Skrift förtäljer, att Pinehas' hustru, när hon fick höra, att Guds ark blivit fångad av hans ovänner, hastigt dog i sin våldsamma sorg; dock kan denna kvinnas sorg icke jämföras med Jungfru Marias smärtor, hon som såg sin välsignade Sons lekamen (vilken förebådades av nämnda ark) hållas fången mellan spikar och trä.

Ty jungfrun älskade sin Son, sann Gud och människa, med större kärlek än någon, som är född av man och kvinna, skulle kunna älska sig själv eller en annan. Det ser därför underligt ut, att Pinehas' hustru, hon som dock hade mindre smärta att utstå, dog av sorg, medan Maria, som hemsöktes av tyngre bedrövelser, vaknade till liv igen. Vem kan härvidlag tänka sig någon annan förklaring än den, att hon genom en särskild gåva av den allsmäktige Guden behöll livet trots sina svikande kroppskrafter.

Genom att dö öppnade Guds Son himmelen och befriade mäktigt sina vänner, som dvaldes i dödsriket. När jungfrun vaknade till liv igen, var hon den enda, som i alla stycken bevarade den rätta tron ända till Sonens uppståndelse, och många, som ömkligen avfallit från tron, tillrättavisade hon och förde dem tillbaka till tron. När hennes Son dött, blev han nedtagen från korset, insvept som andra lik och överlämnad till jordfästning.

Alla gingo då bort från honom, och få voro de, som trodde på hans uppståndelse. Men då försvunno även sorgens törnen från moderns hjärta, och hon kände på nytt ljuvlig tröst och hugsvalelse, ty hon visste, att hennes Sons vedermödor nu voro helt till ända, att han med gudom och mandom skulle uppstå på tredje dagen till evig härlighet och att han sedan varken skulle behöva eller kunna lida några kval.