Absolution. Jungfru Marias Son må rena oss från syndens smuts. Amen.

Kapitel 20. Emedan vi av det heliga evangeliet sanningsenligt lärt, att med det mått, varmed vi mäta åt andra, kommer man också att mäta åt oss, så synes det vara omöjligt, att någon med sitt mänskliga förstånd kan fatta, med vilka stora hedersbetygelser den ärorika Gudaföderskan borde vördas i himmelens palats av alla, hon som, medan hon levde här i världen, välvilligt utverkade det åtrådda goda åt så många.

Därför tros det ha varit rättvist, att när det behagade hennes Son att kalla henne från denna världen, så voro alla de, som genom henne uppnått sin viljas fullkomning, beredda till hennes heders förökande. Emedan allas Skapare medelst henne fullkomnat vad han ville i världen, så behagade det honom att jämte änglarna kröna henne med den högsta ära i himmelen. Så snart jungfruns själ blivit skild från kroppen, upphöjdes den alltså underbart av Gud över alla himlar, och Gud gav henne kejsarinnevärdighet över hela världen och gjorde henne till änglarnas eviga härskarinna.

Änglarna blevo sedan så lydiga mot jungfrun, att de hellre ville uthärda helvetets kval än på någon punkt bryta mot hennes bud. Gud gav henne även så stor makt över de onda andarna, att så ofta de angripa någon, vilken kärleksfullt åkallar jungfruns hjälp, taga de genast skrämda till flykten på jungfruns vink och fly långt bort. Hellre ville de se sina kval och sitt elände mångdubblas än på det viset behärskas av jungfrun. Och emedan hon befunnits ödmjukast bland änglar och människor, därför har hon blivit upphöjd över allt skapat och är skönast av alla och mer lik Gud än vad någon annan är.

Det är alltså att märka, att liksom guldet hålles för att vara värdigare än övriga metaller, så äro änglarna och själarna värdigare än andra skapade varelser. Liksom guldet icke kan formas till några tingestar utan att elden hjälper till, men, när elden tillkommer, utformas till olika föremål alltefter guldsmedens mästerskap, så hade den allrasaligaste jungfruns själ icke kunnat bliva skönare än andra själar och änglar, såframt icke hennes förträffliga vilja, som kan liknas vid en skicklig guldsmed, så framgångsrikt berett henne i den Helige Andes heta eld, att hennes gärningar tedde sig högst behagliga för allas Skapare.

Och ehuru guldet blivit utformat till sköna verk, kan man dock icke klart bedöma guldsmedens konst därvidlag, så länge det utformade verket inneslutes i ett mörkt rum; men när det kommit ut i solens ljus, då framträder konstverkets skönhet desto tydligare. Likaså kunde denna ärorika jungfrus högst värdiga gärningar, som så skönt prydde hennes kostbara själ, icke fullkomligt skådas, så länge denna själ hölls innesluten i hennes dödliga kropps hölje; de framträdde tydligt först sedan denna själ nått den sanna solens strålglans, nämligen gudomen själv. Då upphöjde hela det himmelska hovet denna jungfru med de gladaste lovsånger, ty hennes vilja hade prytt hennes själ så utomordentligt, att hon i skönhet överträffade alla andra skapade varelser och blev allra mest lik Skaparen själv.

En ärofull tron, allra närmast Trefaldigheten själv, var från evighet bestämd för denna ärorika själ. Ty liksom Gud Fader var i Sonen och Sonen i Fadern och den Helige Ande i dem båda, när Sonen efter att hava antagit mänskligt kött med gudom och mandom vilade i sin moders sköte (varvid Trefaldighetens enhet bevarades alldeles odelad och moderns jungfrulighet okränkt), så inrättade Gud för den välsignade jungfruns själ en boning, som är allra närmast Fadern, Sonen och den Helige Ande, på det att hon måtte bliva delaktig av allt det goda, som kan skänkas av Gud.

Intet hjärta är djupt nog att fatta, vilken glädje Gud beredde sitt sällskap i himmelen, när hans allrakäraste moder flyttade från denna jämmerfulla värld; detta skall bliva uppenbart för alla, som med kärlek åstunda det himmelska fäderneslandet, när de få skåda Gud ansikte mot ansikte. Änglarna lyckönskade jungfruns själ och förhärligade Gud, ty deras sällskap blev fulltaligt genom Kristi kroppsliga död, och deras glädje förökades genom hans moders ankomst till himmelen.

Adam och Eva, patriarkerna och profeterna, hela den skara, som blivit befriad ur dödsrikets fängelse, och de övriga, som efter Kristi död kommit till härligheten, de gladdes åt denna jungfrus ankomst till himmelen och bragte lov och ära åt Gud, som smyckat henne med så stor heder, att hon på detta heliga och ärorika sätt fått föda deras Återlösare och Herre.

Apostlarna och alla de gudsvänner, som deltagit i denna jungfrus värdiga jordfästning, när hennes älsklige Son förde med sig hennes ärorika själ till himmelen, de hyllade henne med ödmjuk tjänst, och de upphöjde hennes vördnadsvärda kropp med all tänkbar hyllning och ära. Ja, man kan i sanning tro, ja vara fullt övertygad om att liksom denna den allrasaligaste jungfruns kropp begravdes död, så har den av Gud själv, hennes älskade Son, levande blivit upptagen på vördnadsfullt sätt med själen till evärdligt liv.