Absolution. Till himmelrikets ära må änglarnas drottning föra oss. Amen.

Kapitel 21. Om själva Sanningen, Guds och Jungfruns Son, rått oss alla att löna även det onda med gott, med hur goda ting måste man då icke tro, att Gud själv belönar dem, som göra goda gärningar? Och om han i sitt evangelium lovat att giva hundrafalt igen för varje god gärning, vem kan då föreställa sig, med vilka härliga belöningar och gåvor han berikat sin högst vördnadsvärda moder, hon som aldrig begick den minsta synd och vars Gudi välbehagliga gärningar icke kunna uppräknas?

Liksom den vilja, som bodde i denna jungfrus själ, påbörjade alla hennes goda gärningar, så var även hennes dygdiga kropp ett högst brukbart och ständigt redoboget verktyg till gärningarnas fullbordan. Nu tro vi ju förvisso, att genom Guds rättvisa alla människokroppar skola uppstå på den yttersta dagen och jämte sina själar mottaga vedergällning alltefter de gärningar som de begått, ty liksom var enskild människas själ på grund av viljans ingripande påbörjat alla handlingarna, så har den med själen förenade kroppen lekamligen fullbordat alltsammans.

Därför kunna vi också tro, ja vara fullt förvissade om, att liksom Guds Sons kropp, som aldrig syndat, uppstått från de döda och är förhärligad jämte gudomen, så blev ock hans allravärdigaste moders kropp, som icke heller begått någon synd, några få dagar efter begravningen genom Guds kraft och makt upptagen till himmelen med samma jungfrus högtheliga själ och förhärligad jämte denna i all heder. Liksom det är omöjligt för ett mänskligt förstånd i denna världen att fatta skönheten och härligheten i den krona, varmed Kristus, Guds Son, passande äras och vördas för sitt lidandes skull, så kan heller ingen föreställa sig prakten i den krona, varmed Jungfru Maria vördas till kropp och själ för sin gudliga lydnads skull.

Och liksom alla dygder i jungfruns själ förhärligade Gud, hennes Skapare, och hennes högt heliga kropp sedan pryddes med alla dygders belöning, så prisade hennes kropps gärningar samfällt denna allravärdigaste jungfru och Gudamoder, ty här i världen försummade hon ingen enda dygd, för vilken hon visste att kroppen och själen skulle belönas i himmelen.

Det är därför att märka, att liksom Kristi moders själ för sina dygders och förtjänsters skull var allramest värdig de högsta belöningar näst Kristi egen högtheliga själ, eftersom hon icke företedde någon brist på goda gärningar, så var även hennes kropp den som, näst Kristi, hennes Sons kropp, var allra värdigast att långt före andras kroppar mottaga sina förtjänsters belöning tillsammans med själen, ty den fullbordade städse, jämte själen, alla hennes ypperliga verk och samtyckte aldrig till någon synd. O hur mäktigt visade icke Gud sin rättvisa, när han drev ut Adam ur paradiset, eftersom denne varit olydig och ätit av den förbjudna frukten från kunskapens träd!

O hur ödmjukt uppenbarade icke Gud sin misskund i denna världen genom Jungfru Maria, som passande kan kallas livets träd! Betänken alltså, hur snabbt rättvisan drev dem, som olydigt förtärt frukten av kunskapens träd, ut i eländet! Övervägen även, hur ljuvligt barmhärtigheten inbjuder och kallar dem till härligheten, som i gudlig lydnad åstunda att vederkvickas av frukten från livets träd!

Beakten dessutom, mina älskade, att när denna allra ärbaraste jungfrus kropp, som jämföres med livets träd, växte i denna världen, så åtrådde änglarnas alla körer trädets frukt icke mindre och gladdes icke mindre åt att den skulle födas än de åtrådde och gladdes åt den nåd som vederfarits dem själva, nämligen att de visste sig vara odödliga i den himmelska glädjen, och detta därför att Guds stora kärlek skulle klargöras i människosläktet och deras samfund därigenom förökas.

Fördenskull ilade ängeln Gabriel glatt och skyndsamt till denna jungfru och hyllade henne kärleksfullt med en hälsning, som var högst prisvärd. Och emedan jungfrun, den sanna ödmjukhetens och alla dygders mästarinna, så ödmjukt svarade bebådelsens ängel, gladdes han och förstod, att det som han och de andra änglarna ville och längtade efter, det skulle förverkligas av henne. Då vi nu i sanning veta, att jungfruns välsignade kropp jämte själen blivit upplyft till himmelen, är det rådligt och gagneligt, att de dödliga, mot Gud brottsliga människorna, som dagligen hemsökas av bedrövelser i denna jämmerdal och som icke betvivla, att detta bekymmersamma livet skall sluta med deras kroppars död, uppriktigt ångra sina förseelser och sålunda hastigt skynda upp till henne.

Och om människorna åstunda att vederkvicka sig med detta trädets frukt, som är Kristus, så må de först med alla sina krafter sträva att böja ned trädets grenar, d. v. s. kärleksfullt hälsa hans moder så som den bebådande ängeln gjorde det, samt, på det att varje synd må undvikas, styrka sina viljor och förståndigt inrikta alla sina ord och gärningar till Guds heder.

Ty då böjer sig jungfrun villigt till dem och beskär dem sin hjälp till att taga frukten av livets träd, nämligen Kristi allra värdigaste lekamen, som hos eder inviges av människors händer och som är föda och liv för eder, I syndare här i världen, och för änglarna i himmelen.

Och emedan nu Kristus med brinnande längtan åtrår de själar, som han återlöst med sitt eget blod för att hans innerligt kära sällskap skulle bliva fulltaligt, så mån I, mina älskade, bemöda eder att uppfylla hans åstundan, i det I med all fromhet och kärlek anammen hans lekamen, som på vår Jungfru Marias högst värdiga förbön samme Jesus Kristus, hennes Son, värdigas skänka eder, han som med Fadern och den Helige Ande lever och regerar i all evighet. Amen.