Absolution. Må änglarnas drottning leda oss till de himmelska medborgarnas sällskap! Amen.

Kapitel 4. Gud, som visste att allting i sig självt av evighet var tillfyllestgörande för hans jubelfröjd, drevs endast av sin innerliga kärlek att skapa någonting, på det att andra skulle kunna bliva delaktiga av hans outsägliga glädje. Han skapade sålunda änglarnas oräkneliga mängd och förlänade dem fri vilja att enligt sin förmåga göra vad som behagade dem: liksom han själv, icke tvingad av någon nödvändighet, skapat dem till oändlig fröjd och förtjusning för dem själva, så skulle de, icke tvingade utan av fri vilja oavlåtligen betyga sin Skapare kärlek, för att gengälda hans kärlek, och vördnad, som tack för deras oavlåtliga hugsvalelse.

Men i samma ögonblick de blivit skapade, missbrukade somliga av dem på det uslaste sätt den fria vilja, som de för intet fått till skänks och begynte att elakt avundas sin Skapare, som de bort högeligen älska för hans så stora kärlek.

Därför var det rättvist, att de med sin ondska omedelbart föllo ned från den eviga lycksaligheten i ett gränslöst elände. Men de andra änglarna förblevo med sin kärlek i den ära som beretts åt dem; de älskade innerligt Gud för hans kärlek till dem och skådade i honom all skönhet, all makt och all dygd. Genom att betrakta Gud förstodo även änglarna, att han ensam existerade utan begynnelse och utan slut, att de själva voro skapade av honom och att de hade allt gott, som de hade, av hans godhet och makt.

Genom hans ärorika åskådande visste de ock, att de av hans visdom hade blivit så visa, att de klart kunde skåda allt framtida, i den mån Gud tillstadde det, och detta omfattade de med en sådan innerlig känsla av kärlek, att de på förhand visste, att Gud i sin ödmjukhet och kärlek, till sin ära och sin härskaras tröst, åter ville fylla de himmelska boningar, från vilka de olydiga änglarna, för sitt övermods och sin avunds skull, så ömkligen fallit ned.

De sågo även i denna välsignade spegel, d. v. s. Gud sin Skapare, en vördnadsvärd tron, som var så nära Gud, att det tycktes vara omöjligt att någon annan tron kunde vara honom närmare, och de visste även att det väsen ännu var oskapat, för vars skull denna tron från evighet blivit beredd. Vid skådandet av Guds klarhet upptändes de förvisso alla av den gudomliga kärleken i samma höga grad, att var och en älskade den andre såsom sig själv. Dock älskade de Gud högst och över allting, och det oskapade väsen, som skulle sitta på tronen närmast Gud, älskade de mer än sig själva, ty de sågo att Gud allra mest älskade detta oskapade och gladdes åt det mer än åt något annat.

O Jungfru Maria, allas hugnad, du är det väsen, som änglarna alltifrån sin skapelse älskade med så varm kärlek, att ehuru de outsägligen fröjdades åt det ljuva i att se Gud och vara honom så nära, så gladdes de dock ännu mera, eftersom de visste att du skulle komma Gud närmare än de och att en större kärlek och sötma än de själva hade var dig förbehållen. Och över nämnda tron sågo de en krona av så stor skönhet och värdighet, att ingens majestät utom Guds allena kunde överträffa den. Ehuru de visste, att Gud i sanning hade stor heder och glädje av att han skapat dem, sågo de dock, att Gud skulle skörda än större heder, än större glädje av att du komme att skapas för en så hög och ärofull krona.

Därför gladdes änglarna mera åt att Gud velat skapa dig än att han skapat dem själva. Sålunda blev du, o heligaste jungfru, till glädje för änglarna genast efter det de blivit skapade, du som för Gud själv varit anledning till den högsta förnöjelse ända från evighet; och innan du ännu skapats gladdes Gud innerligt med änglarna och änglarna med Gud åt dig, o jungfru, du värdigaste bland alla skapade varelser.