Absolution. Du jungfru, som utvalts till Guds moder, visa oss vilken den rätta vägen till fäderneslandet är! Amen.

Kapitel 5. Gud hade för avsikt att skapa världen med de andra skapade ting som äro där, och sade: »Varde!» Och genast blev det, som han ämnade skapa, gjort på fullkomligt vis. När så världen och alla skapade varelser, utom människan allena, fullkomnats och vördnadsfullt och skönt stodo i Guds åsyn, stod ännu en mindre, ännu oskapad värld inför Gud i all sin fägring; denna skulle bringa Gud mera ära, änglarna mera glädje och varje människa, som ville nyttja dess godhet, mera nytta än den större världen. O du ljuvliga fru, Jungfru Maria, huld mot alla, nyttig för alla, det är icke olämpligt att beteckna dig vid denna mindre värld.

Av Skriften läsa vi, att det behagade Gud att hava skilt ljuset från mörkret i denna större värld, men det åtskiljande mellan ljus och mörker, som skulle försiggå i dig efter din skapelse, behagade honom mycket mera; d. v. s. när den späda barndomens okunnighet, som jämföres med mörker, helt och hållet skulle vika från dig och kunskapen om Gud jämte vilja och insikt att leva enligt hans vilja, vilket kan förliknas vid ljuset, i fullaste mått skulle stanna kvar hos dig jämte den innerligaste kärlek.

Passande jämföres den späda barndomen med mörker, eftersom man då icke känner Gud och ens förstånd icke kan urskilja hur man skall handla. Denna späda barnaålder har du, från all synd rena jungfru, framlevt på det oskyldigaste sätt. Och liksom Gud skapade de två ljusen, som voro nödvändiga för denna världen, det ena för att råda över dagen och det andra för att råda över natten, så ock stjärnorna, så förutsåg han, att två andra, klarare ljus skulle bliva till i dig.

Det första var din gudliga lydnad, vilken skulle lysa klart såsom solen inför änglarna i himmelen och de goda människorna i världen, för vilka Gud i sanning är den eviga dagen. Det andra ljuset var din ståndaktiga tro, varigenom många i nattens tid (d. v. s. från den stund, då Skaparen skulle lida i köttet för sin skapelse, och till hans uppståndelse), då de ömkligen irrade omkring i misströstans och vantrons mörker, skulle ledas till sanningens kunskap som vore de ledda av ett månsken.

Ditt hjärtas tankar voro lika stjärnor i den meningen, att du från den tid, då du först hade kunskap om Gud, och ända till din död var så brinnande i Gudskärlek, att alla dina tankar inför Guds och änglarnas åsyn tedde sig klarare än stjärnorna för människans blick. Som olika slags fåglars höga flykt och ljuvt klingande sång voro dina läppars alla ord, vilka med all ljuvlighet skulle uppstiga från din jordiska kropp ända till Dens öron, som sitter på majestätets tron, till änglarnas högsta jubelfröjd. För övrigt var du lik allt jordiskt däri, att liksom allt annat i den större världen som har jordisk kropp skulle livnära sig av jordens frukter, så skulle det även erhålla icke blott födan utan även livet självt av din frukt.

Dina gärningar kunna rätteligen jämföras med blommande och fruktbärande träd, ty du skulle utföra dem med så stor kärlek, att de förnöjde Gud och änglarna mer än alla blommors fägring och frukters sötma. Utan tvivel förutsåg Gud i dig före din skapelse flera dygder än hos alla örter, blommor, träd, frukter, ädelstenar och metaller, som man kan påträffa i hela världen. Därför är det icke underligt, om Gud fann större behag i dig, du mindre värld, som ännu skulle skapas, än i den större världen.

Ty ehuru världen var skapad före dig, skulle den dock förgås med allt, vad däri var, men du skulle, enligt Guds eviga förutbestämmelse, förbliva i din oförvanskliga skönhet, utan att någonsin skiljas från hans hulda kärlek. Den större världen kunde nämligen på intet vis förtjäna att existera i evighet, men du, saliga Maria, rikast på alla dygder, förtjänade med dina dygders hela fullkomlighet på det värdigaste sätt allt vad Gud efter din skapelse värdigades göra med dig i sin stora nåd.