Absolution. Drottningen, prydd med dygdernas krona, må ständigt vara redo att skydda oss. Amen.

Kapitel 6. Gud verkar alla dygder och är dygden själv. Det är omöjligt för något, som är skapat, att utan hans hjälp stråla av någon dygd. I tidernas morgon, sedan han skapat världen och alla skapade varelser, skapade han till sist med sin kraft människan och förlänade henne fri vilja, så att hon därigenom kunde framhärda i det goda till sin goda lön och icke falla i det onda till ond vedergällning. Hos människorna anses deras gärningar vara av föga värde, som vägra att arbeta, förrän de blivit tvingade därtill genom att sitta i stock eller bojor, medan deras gärningar äro värda kärlek och den bästa belöning, som icke av nödtvång utan frivilligt och av uppriktig kärlek utföra sina sysslor.

På liknande sätt förhåller det sig här: om Gud icke givit fri vilja åt änglar och människor, skulle det se ut som om de tvingades till det som de gjorde, och deras gärningar skulle blott förtjäna en ringa belöning. Det behagade alltså dygden, som är Gud, att giva dem fri vilja till att göra vad som behagade dem, och han lät dem till fullo förstå, vilken lön en gudlig lydnad förtjänar och vilka straff en trotsig olydnad drager över sina efterföljare. Sannerligen, Gud visade stor dygd, när han av jord danade människan för att hon genom sin kärlek och ödmjukhet skulle förtjäna att bo i de himmelska hyddorna, från vilka de änglar, som satte sig upp emot Guds vilja, olycksaligen drevos bort för sitt högmods och sin illviljas skull.

De hatade nämligen dygderna, för vilkas skull de hade kunnat bliva ärofullt krönta. Ty det råder intet tvivel om att liksom en konung hedras och äras för sin kungliga krona, så hedrar varje dygd sin görare icke blott bland människorna utan pryder honom även härligt inför Gud och änglarna såsom med en strålande krona, och därför är det icke olämpligt att kalla varje dygd en strålande krona. Man måste alltså tro, att de kronor äro oräkneliga, varmed Gud själv så underbart strålar, han vars dygder i mängd, storhet och värdighet vida övergår allt, som varit, är och skall vara. Aldrig har han verkat något annat än dygder. Dock är det särskilt tre dygder, som ärofullt pryda honom med tre fagert strålande kronor. Den dygd, varmed han skapade änglarna, var hans första krona; dock avundades några av änglarna Guds ära och berövade sig sorgligt nog denna krona.

Den dygd, varmed han skapade människan, var hans andra krona. Dock samtyckte människan i sin dåraktighet till fiendens ingivelse och gick därför hastigt miste om denna krona. Det är att märka, att Guds dygd eller hans dygds ära icke kunde förminskas genom dessa änglars eller genom människans fall, ehuru de själva på grund av sin ondska ärelöst föllo ned från sin ära, eftersom de icke ville giva Gud ära för att han skapat dem till sin och deras egen ära. Guds så visa vishet förvandlade nämligen deras ondska till sin dygds ära. - Den dygd, varmed han skapat dig, o åtråvärda jungfru, till sin eviga ära, förhärligade honom såsom hans tredje krona.

Änglarna förstodo, att genom denna skulle de båda föregående kronornas skada botas. Därför kan du, o fru, vår frälsnings hopp, rätteligen kallas Guds heders krona, ty liksom han genom dig fullkomnade den högsta dygden, så bragte du honom större heder än alla andra varelser han skapat. Sannerligen, redan när du oskapad stod inför Guds åsyn, visste änglarna om, att du genom din allra heligaste ödmjukhet skulle kuva djävulen, vilken dömt sig själv genom sitt högmod och förrått människan i sin elakhet. När änglarna sett människan falla ned i stort elände, kunde de alltså icke sörja, ty detta att skåda Gud beredde dem fröjd, och framför allt stod det klart för dem, vilka stora ting Gud efter din skapelse skulle värdigas göra genom din ödmjukhet.