Absolution. Må jungfrun, vishetens moder, upplysa vår okunnighets mörker! Amen.

Kapitel 10. Innan lagen gavs åt Moses, voro människorna länge okunniga om hur de skulle inrätta sig själva och sina handlingar i detta liv. Därför inrättade de, som brunno av Gudskärlek, sina gärningar och seder så som de trodde att det behagade Gud. Andra däremot, som icke hade Gudskärlek, försmådde att frukta Gud och gjorde vad som föll dem in. Den gudomliga godheten täcktes därför förbarma sig över dessa okunniga och stiftade genom sin tjänare Moses en lag, genom vilken de i allt skulle lära sig att följa Guds vilja.

Denna lag lärde, hur man skulle älska Gud och nästan och hur ett äktenskap mellan man och kvinna skulle hållas på ärbart sätt och enligt gudomlig rätt, så att de, som Gud ville kalla sitt folk, måtte födas av ett dylikt äktenskap. Och sannerligen, ett sådant äktenskap tyckte Gud så mycket om, att han ville låta sin mandoms så ärbara moder framgå av ett sådant.

När örnen, som flyger högt uppe i luften, genomsökt flera skogar, ser han på långt håll ett högt träd, som är så fast rotat, att det ej kan ryckas upp av vindarnas angrepp, och vars stam är så mäktig, att ingen förmår klättra upp för den, och som dessutom står på en sådan plats, att det ser omöjligt ut, att någonting skulle kunna falla ned på det ovanifrån. Detta träd betraktar örnen noga och bygger så däri det rede, där han vill vila.

Vid en sådan örn kan man likna Gud. För hans åsyn är allt det framtida, liksom ock det närvarande, öppet och klart. När han skådade alla rättfärdiga och ärbara äktenskap, som skulle ingås från den första människans skapelse och ända till den yttersta dagen, fann han intet, som var likt Joakims och Annas i all gudlig kärlek och ärbarhet.

Därför behagade det honom, att ett sådant äktenskap skulle giva upphov åt hans rena, dygdiga moders kropp, som förstås med det rede, där han själv skulle täckas vila med all hugsvalelse. Fromma äktenskap jämföras passande med fagra träd; trädens rot är de två hjärtanas förening, som blott sker i den avsikten, att den måtte bringa Gud ära och heder.

Sådana makars vilja liknas lämpligen vid fruktbärande grenar, eftersom de i alla sina gärningar äro så gudfruktiga, att de, enligt Guds bud, ärbart älska varandra blott för att kunna föda barn till Guds ära. Sannerligen, sådana höga äktenskap förmår icke försåtställaren nå med sina krafter och svekfulla konster, ty deras enda glädje ligger i att Gud får heder och ära, och ingen annan bedrövelse angriper dem än Guds skymf och vanheder.

De synas stå på en trygg plats, när timliga hedersbetygelsers eller rikedomars överflöd icke förmår locka deras själar till världskärlek eller högfärd. Emedan nu Gud förutsåg, att Joakims och Annas äktenskap skulle bliva sådant, bestämde han att hans bostad, nämligen hans moders kropp, skulle beredas av detta hjonelag. O Anna, vördnadsvärda moder, vilken dyrbar skatt bar du icke i ditt moderliv, när Maria, som skulle bliva Guds moder, vilade där!

Man kan hålla det för alldeles visst, att så snart det ämne, varav Maria skulle danas, blivit avlat och sammanfört i Annas moderliv, så älskade Gud det högre än alla andra människokroppar, som fötts och skulle födas av män och kvinnor i hela världen. Den vördnadsvärda Anna kan alltså med rätta kallas den allsmäktige Gudens skattkammare, ty hon gömde i sitt moderliv den skatt, som var honom kärare än allt annat.

O hur nära var icke Guds hjärta beständigt denna skatt! O hur milt och glatt fäste han icke sitt majestäts ögon på denna skatt, han som sedan sade i sitt evangelium: »Där din skatt är, där är ock ditt hjärta». Det är således högst troligt, att änglarna storligen jublat över denna skatt, när de förstodo, att deras Skapare, som de älskade mer än sig själva, älskade den så högt. Det vore alltså mycket passande och rättmätigt, att den dagen hölles i stor vördnad av alla, då i Annas moderliv det ämne avlades och samlades, varav Guds moders välsignade kropp skulle danas, den kropp som Gud själv och alla hans änglar älskade med så stor kärlek.