Absolution. Maria, havets stjärna, den mildaste, må bistå oss! Amen.

Kapitel 11. När sedan detta välsignade ämne i rättan tid hade danad kropp i sin moders liv, såsom det hövdes det, så förökade all äras konung sin skatt genom att ingjuta en levande själ i kroppen. Biet flyger över de blommande fälten och undersöker noga alla honungsbärande örter, ty genom sitt naturliga vetande kan det urskilja, var det sötaste blomster spirar, och om blomstret till äventyrs ännu icke spruckit ut ur bladverket, så inväntar biet dock begärligt blomningen för att kunna njuta växtens sötma efter behag.

På liknande sätt skådade den himmelske Guden, som klart och tydligt ser allt med sitt majestäts ögon, Maria, när hon ännu var dold i sin moders liv; i sitt eviga förutvetande visste han, att ingen människa i hela världen skulle bliva henne lik i dygd, och han inväntade hennes födelse med all hugnad och glädje, på det att hans överflödande, gudomliga godhet måtte bliva uppenbar genom sötman av hans kärlek till denna jungfru.

O hur klart strålade icke den uppgående morgonrodnaden i Annas moderliv, när Marias kropp där blev levande genom själens ankomst, Maria vars tillblivelse änglar och människor med så het längtan åstundade att få se! Människorna, som bo i de länder, vilka ha solljus om natten likaväl som om dagen, önska icke morgonrodnadens uppgång för ljusets skull (ty solens glans är mycket klarare än morgonrodnadens ljus), utan emedan de, när morgonrodnaden visar sig, förstå, att solen skall stiga högre och att deras frukter, som de hoppas samla i visthusen, tack vare solens värme fullkomligare och fortare bli mogna.

Men invånarna i de länder, vilka höljas av nattligt mörker, glädjas icke blott emedan de efter morgonrodnadens uppgång förstå, att solen skall gå upp, utan även, ja mycket mera, emedan de, när morgonrodnaden framträder, tillräckligt kunna se vad de skola göra.

På samma sätt åstundade änglarna, himmelrikets invånare, morgonrodnadens uppgång, d. v. s. Marias födelse, icke för ljusets skull, ty den sanna solen, Gud själv, vek aldrig från deras blick, utan de åstundade att den skulle uppgå (d. v. s. att Maria skulle födas i denna världen), emedan de på förhand visste, att Gud, som liknas vid en sol, genom denna morgonrodnad tydligare ville visa sin kärlek, som förstås med solvärmen, och att de människor, som älskade Gud, skulle bliva fruktbara på goda gärningar och mogna genom den ståndaktiga uthålligheten i det goda, så att änglarna kunde samla dem i det eviga förrådshus, som den himmelska glädjen är.

Men de människor i denna mörka värld, som på förhand visste om Guds moders födelse, gladdes icke blott, emedan de förstodo, att deras förlossare skulle födas av henne, utan även emedan de skulle få se denna ärorika jungfrus fromma, ärbara seder och emedan de av henne fullkomligare skulle få lära, vad som skulle göras och vad som skulle undvikas.

Denna jungfru var även den kvist, som enligt Jesaja skulle skjuta upp ur Jesse rot, den kvist om vilken han profeterade, att en blomma, över vilken Herrens ande skulle vila, komme att spira fram därur. O vilken obeskrivlig kvist! Medan den växte i Annas sköte, förblev dock dess kärna på ett mera ärorikt sätt i himmelen. Denna kvist var så späd och spenslig, att den mycket lätt kunde få rum i moderns sköte, men dess kärna var så väldig till längd och bredd, att intet sinne förmådde uttänka dess storlek. Kvisten förmådde nämligen icke frambringa blomman, förrän kärnan genom sin ankomst gav den kraft att spira, men kärnans kraft framträdde icke heller uppenbart, förrän grenen gav sin fuktighet åt kärnan.

Denna kärna var Guds Sons person, som, ehuru Fadern födde honom före morgonstjärnan, dock icke framträdde i blomman, d. v. s. i mänsklig kropp, förrän han genom samtycke av jungfrun, som betecknas med kvisten, mottog denna blommas ämne av hennes allra renaste blod i hennes jungfruliga sköte. Och ehuru denna välsignade kvist, nämligen den ärorika Maria, skildes från moderns kropp vid sin födelse, så skildes dock Guds Son icke mera från Fadern, när jungfrun kroppsligen födde honom i tiden, än när Fadern födde honom utan kropp före all tid. Och den Helige Ande var från evighet oskiljaktligen i Fadern och i Sonen, eftersom de äro tre personer men en enda gudom.