Absolution. Må Kristi moder bistå oss, hon som bragt glädjen åt denna beklagansvärda värld! Amen.

Kapitel 2. O Maria, du som är allra värdigast bland skapade varelser, så stod du från början inför Gud, innan han skapade dig, såsom Noas ark inför Noa, sedan han fått kunskap om dess byggande och innan han fullbordat den, såsom det blivit honom befallt. Noa visste, i den tid då det behagade Gud, hurudan hans ark skulle bliva, och likaså visste Gud före tiderna, hurudan hans ark, nämligen din ärorika lekamen, skulle bliva. Noa gladdes åt sin ark, innan han byggde den färdig, och Gud själv fröjdades högeligen åt dig, o jungfru, innan han skapade dig.

Noa gladdes åt att hans ark skulle byggas så fast och stark, att vågornas anfall icke skulle kunna förmå något emot den, och Gud gladdes åt att din kropp skulle bliva så dygderik och stark, att den icke kunde böjas till någon synd genom den ondska och hårdhet, som skulle uppstå i helvetet. Noa gladdes åt att hans ark både utan och innan skulle limmas så fast ihop, att någon orenlighet icke skulle kunna flyta in i den.

Gud gladdes, emedan han på förhand visste, att din vilja skulle bliva så god av hans egen godhet, att du både till det yttre och det inre förtjänade att begjutas av den Helige Andes smörjelse, och du sålunda skulle kunna förhindra, att åtrån efter timliga ting, som skulle skapas i världen, någonsin finge insteg i ditt hjärta.

Människans världsliga åtrå är nämligen lika förhatlig för Gud som någon orenlighet i arken hade varit för Noa. Noa gladdes åt sin arks rymlighet och vidd, och Gud gladdes åt din vittfamnande, huldrika godhet, varmed du på det mest fullkomliga sätt skulle älska alla och icke oförnuftigt hata något skapat, men allra mest åt att din milda, kärleksfulla godhet skulle utvidgas så mycket, att han, den oändlige Guden, vars storhet är omätlig, värdigades taga sin bostad i ditt välsignade moderliv.

Noa fröjdades åt att hans ark skulle göras så ljus; Gud fröjdades åt att din jungfrulighet ända till döden skulle bevaras så ren och klar, att ingen syndasmitta skulle kunna fördunkla den. Noa gladdes åt att han skulle hava allt det för sin lekamen nödvändiga med sig i sin ark; Gud gladdes åt att han skulle mottaga hela sin kropp av din kropp, utan vank och lyte.

Men Gud gladdes mera åt dig, du kyskaste bland jungfrur, än Noa åt sin ark, ty Noa visste på förhand, att han skulle gå ut ur sin ark med samma kropp som han haft när han inträdde i den, medan Gud på förhand visste, att han utan kropp skulle gå in i din högst ärbara lekamens ark och gå ut ur den med en kropp, som danats av ditt renaste kött och ditt renaste blod.

Noa visste, att han skulle lämna sin ark tom, när han trädde ut ur den, och aldrig mera återvända till den, men Gud visste före alla tider, att när han skulle födas av dig med sin mandom, du ärorika jungfru och moder, så skulle han icke lämna den tom, såsom Noas ark, utan skinande av den Helige Andes alla gåvor. Och ehuru hans kropp skildes från din kropp vid hans födelse, så visste han dock på förhand, att du utan slut oskiljaktligen skulle dväljas med honom.