I de följande tre läsningarna talar ängeln om Adams botgöring och om den tröst som han hade av sin förhandskunskap om den heliga Jungfruns framtida skapelse och hennes stora ödmjukhet och värdighet, och beskriver, hur patriarken Abraham samt Isak, Jakob och alla profeterna tröstades av Guds vördnadsvärda moders framtida födelse.
TISDAGEN LÄSNING 1

Absolution. Må den milda Jungfrun värna oss mot den illasinnade fienden. Amen.

Kapitel 7. Den Heliga Skrift vittnar, att Adam, när han levde i paradisets lycka, överträdde Guds bud. Men den nämner intet om att han varit olydig mot Guds vilja, sedan han råkat i elände. Härav framgår alltså, att Adam älskade Gud av hela sitt hjärta, och fördenskull avhöll han sig också, sedan hans son begått ett brodermord, från köttsligt umgänge med sin hustru, men sedan han fått höra Guds befallning härom, återvände han lydigt till det äktenskapliga livet med denna sin maka.

Och han kände bittrare smärta över att han förtörnat sin Skapare än att han dragit så svåra straff över sig. Man inser alltså, att det icke var orättvist, att liksom Guds vrede kommit över honom för det högmods skull, varmed han i sitt lycksaliga tillstånd retat Gud, så gavs honom efteråt, när han befann sig i elände, stor tröst, i det han med den djupaste ånger och uppriktigaste ödmjukhet sörjde över, att han uppväckt en så huld och nådig Skapares vrede.

Men Adam hade aldrig kunnat undfå större tröst än genom att få visshet om att Gud skulle värdigas födas av hans ätt för att med ödmjukhet och kärlek återlösa de själar, vilka Adam själv, förförd av djävulens illvilja, genom sitt högmod berövat det eviga livet. Emellertid synes det för alla visa vara omöjligt (såsom det i själva verket är), att Gud, för vilken endast den ärbaraste födelse passade, skulle antaga mänsklig kropp såsom en följd av köttslig åtrå, vilket är fallet med andra barn.

Ännu omöjligare föreföll detta Adam, som blivit skapad utan någon köttslig lusta. Alltså förstod Adam, att det icke behagade allas Skapare att för sin egen räkning skapa en mänsklig kropp på samma sätt som han skapat hans och Evas kroppar. Han trodde fördenskull, att Gud ville taga mänskligt kött av en människa, till kroppen lik Eva men till sina dygders fullkomning överträffande alla, som fötts och skulle födas av man och kvinna, och att han på det ärbaraste sätt ville födas av henne med sin gudom och mandom, utan att bryta hennes jungfrulighet.

Därför kan man tro och behöver icke tvivla på, att liksom Adam, när han förnam att Guds vrede mot honom nästan var blidkad, storligen sörjde över de ord, som Eva lärt genom samtalet med djävulen, så hade han även, när han kom i smärta och elände, stor glädje och hugnad av de ord, som du, Maria, alla människors förhoppning, skulle svara ängeln.

Adam sörjde även över att Evas kropp, skapad av hans egen kropp, bedrägligen dragit honom till helvetets eviga död, men han gladdes emedan han på förhand visste, att av din kropp, du ädlaste bland jungfrur, den vördnadsvärda lekamen skulle födas, som mäktigt skulle återföra honom och hans avkomma till det himmelska livet. Adam sörjde över att Eva, hans älskade hustru, genom sitt stora högmod börjat bliva olydig mot sin Skapare, men han jublade, när han förutsåg, att du, Maria, hans älskade dotter, med den största ödmjukhet ville lyda Gud i allt.

Adam sörjde, emedan Eva i sitt sinne högmodigt sagt, att hon ville bliva lik Gud, varför hon ock fallit, till stor skam i Guds och änglarnas åsyn, men han gladdes över att ditt ord, varmed du ödmjukt skulle bekänna dig vara Guds tjänarinna, klart strålade i deras förutvetande till din stora ära. Adam var bedrövad över att Evas ord retat Gud till vrede och därigenom bragt honom och deras efterkommande till fördömelse, men han jublade över att ditt ord skulle draga Guds kärlek till dig och till alla, som råkat i fördömelse genom Evas ord, till deras stora tröst.

Evas ord hade nämligen i stor sorg drivit bort henne och mannen från härligheten och stängt himmelrikets portar för henne och hennes avkomma, men ditt välsignade ord, du vishetens moder, förde dig till stor glädje och öppnade himmelens portar för alla, som ville träda in. Liksom änglarna i himmelen gladdes när de före världens tillkomst förutsågo, att du, Guds moder, skulle födas, så hade alltså även Adam stor glädje och jubelfröjd genom sin förhandskunskap om din födelse.