TISDAGEN LÄSNING 2

Absolution. Hjälp oss, älskansvärda jungfru, i denna världens vilda faror. Amen.

Kapitel 8. Utdriven ur paradiset rönte Adam Guds rättvisa och barmhärtighet mot sig själv. Adam fruktade Gud för hans rättvisa och älskade honom innerligt alla sitt livs dagar för hans barmhärtighet. Sannerligen, det stod väl till i världen, så länge hans efterkommande gjorde sammalunda. Men när människorna upphörde att betrakta Guds rättvisa och barmhärtighet, glömde många av dem bort sin Skapare, ty människorna trodde det som behagade dem och framlevde på avskyvärt sätt sina dagar i den köttsliga lustans skändlighet.

Detta uppväckte Guds avsky, och han förgjorde alla världens invånare i syndafloden, utom dem, som han genom sin förebyggande anordning räddade i Noas ark till världens återuppbyggelse. Men när människosläktet ånyo hunnit föröka sig, avföll det, förfört av den onde andens ingivelse, genom avgudadyrkan från den sanne Gudens dyrkan och gjorde sig en lag, som stred mot Guds vilja.

Gud besökte emellertid, driven av sin hulda, faderliga godhet, gudstrons sanne efterföljare Abraham och ingick ett förbund med honom och hans ättlingar. Gud uppfyllde Abrahams åstundan, i det han gav honom sonen Isak och lovade att hans Son Kristus skulle födas av hans ätt. Det är därför högst troligt, att Gud även visat Abraham, att en dotter av hans ätt, en obefläckad jungfru, skulle föda Guds Son. Man må även tro, att Abraham fröjdats mera åt denna kommande dotter än åt sin son Isak och älskat henne med större kärlek än sin son Isak.

Det inses även lätt, att Guds vän Abraham icke förvärvat timliga ägodelar av högmod eller vinningslystnad och icke heller åstundade en son för sin lekamliga hugnads skull. Han var nämligen såsom en god örtagårdsmästare, vilken, i trogen lydnad mot sin Herre, planterade en vinkvist på sin mark och förstod, att oräkneliga vinträd skulle kunna spira fram därav och sålunda en utvald vingård uppstå.

Fördenskull samlade han gödsel, så att vinplantorna skulle få näring därav och icke vissna utan bliva desto rikare på frukt. Denne örtagårdsmästare gladdes, emedan han på förhand visste, att ett träd ibland alla hans plantor skulle bliva så högt och ståtligt, att hans husbonde skulle finna den största förnöjelse att lustvandra i vingården för det trädets skönhets skull och att samme husbonde gärna skulle smaka dess söta frukter och njuta ljuvlig vila under dess skuggiga grenar.

Med örtagårdsmästaren förstås Abraham, med vinkvisten hans son Isak, med de många vinträden, som skulle uppstå därav, hela hans avkomma, med gödseln världsliga rikedomar, vilka Guds älskade vän Abraham endast åstundade till Guds folks uppehälle, med det underbart sköna trädet Jungfru Maria och med husbonden den allsmäktige Guden, som ej ville komma till vingården, d. v. s. till Abrahams ätt, förrän det höga trädet växte där, d. v. s. förrän den ärorika Jungfru Maria, hans älskade moder, uppnått mogen ålder.

Hennes oskyldiga, rena liv liknas här vid den fägring, som det behagade Gud att se och hennes för Gud högst välbehagliga gärningar vid söta frukter, medan trädets skugga betecknar hennes jungfruliga moderliv, som överskyggades av den Högstes kraft. Abraham visste om, att den jungfru, som skulle föda Gud, komme att framgå av hans ätt, och han hugsvalades mera av henne allena än av alla söner och döttrar av sin stam. Denna tro och detta heliga hopp, d. v. s. att Guds Son skulle födas av Abrahams ätt, lämnade Abraham i arv till sin son Isak med mycken tro.

Detta framgår därav, att han lät sin tjänare, som han skickade ut för att hämta hustru åt sin son, svärja vid sina länder, d. v. s. vid honom, som framdeles skulle utgå från hans länder; därmed antydde han, att Guds Son skulle födas av hans ätt. Och man vet, att Isak genom den välsignelse, som han gav sin son Jakob, lämnade honom samma arv, nämligen denna tro och detta hopp.

Och när Jakob välsignade alla sina tolv söner var för sig, så underlät han icke att hugna sin son Juda med samma arv. Man inser alltså, att Gud från begynnelsen älskat sin moder så högt, att liksom han, innan något skapats, allramest gladdes åt henne, så beskärde han även sina vänner stor tröst av att hon skulle födas. Sålunda fingo först änglarna, sedan den första människan, och därefter patriarkerna jublande fröjd genom förvissningen att Guds ärorika moder skulle födas.