Absolution. Må den sanna kärlekens moder lösa vår ondskas bojor! Amen.

Kapitel 9. Gud är den sanna kärlekens älskare och själva kärleken. Han visade stor kärlek mot de sina, när han med sin makt befriade sitt folk Israel ur den egyptiska träldomen och gav dem det bördigaste land, där de lyckligen skulle bo i all frihet. Den sluge fienden, som högeligen avundades dem deras lycka, förförde dem emellertid otaliga gånger till synd med sina ränker. Utan att försöka stå emot djävulens förledande svek hemföllo de på eländigt sätt åt avgudadyrkan, räknade Mose lag för intet samt glömde och försummade dåraktigt det förbund, som Gud ingått med Abraham.

Men den barmhärtige Guden, som såg att hans vänner fromt tjänade honom med rätt tro, sann kärlek och iakttagande av lagen, besökte dem mildeligen, och för att de skulle bliva desto ivrigare i Guds tjänst uppväckte han bland dem profeter, på det att även Guds ovänner, om de ville, skulle återvända till hans kärlek och den rätta tron genom dem.

Det är sålunda att märka, att liksom den ström, som från en bergstopp ilar ned i den djupa dalen, för allt det, som flyter med i dess forsande vatten, ned i dalen, varvid detta synes sjunka alltefter vattnets rörelse, så värdigades den Helige Ande tränga in i profeternas hjärtan, och från deras läppar förde han med sig de ord, som han ville sprida till denna förvillade världs rättelse.

Bland allt det, som genom denna honungsflytande ström, den Helige Ande, trängde in i deras hjärtan, flöt även detta på det ljuvligaste sätt in i deras hjärtan och strömmade ännu härligare ut från deras läppar, att Gud, allas Skapare, skulle värdigas födas av en obefläckad jungfru och att han med sin tillfyllestgörelse och helgelse skulle återköpa de själar till den eviga härligheten, som Satan genom Adams synd störtat i elände.

Genom denna ströms inflytande fingo de även kunskap om att Gud Fader var så angelägen att rädda människan, att han icke ville skona sin enfödde Son, att Sonen skulle vara så lydig mot Fadern, att han icke vägrade att antaga dödligt kött, och att den Helige Ande var villig att sändas med Sonen, vilken dock ingalunda var skild från Fadern. Men även detta var uppenbart för profeterna, att Guds Son, denna rättfärdighetens sol, icke skulle komma i världen, förrän ur Israel den stjärna framgått, vilken med sin värme skulle kunna nalkas solens glöd.

Med denna stjärna förstås den jungfru, som skulle föda Gud, med värmen hennes innerliga, glödande kärlek, varigenom hon skulle komma Gud så nära och Gud henne, att Gud skulle kunna fullkomna all sin vilja med henne. Och sannerligen, liksom profeterna i sina ord och gärningar fingo styrka av denna oskapade sol, som skapar allt, så beskärde Gud dem också stor tröst i deras bedrövelser genom att de på förhand fingo veta, att denna stjärna, Maria, skulle skapas. Profeterna sörjde mycket, när de sågo Israels barn i sitt högmod och sin köttsliga lättfärdighet avfalla från Mose lag, så att Guds kärlek måste vika från dem och Guds vrede falla över dem.

Men de jublade, då de betänkte, att lagarnas utfärdare och Herre skulle blidkas av din ödmjukhet och ditt rena liv, o Maria, strålande stjärna, och att han åter skulle taga dem till nåder, som retat honom till vrede och eländigt nog ådragit sig hans harm. Profeterna sörjde över att det tempel, där man skulle frambära offer åt Gud, var ödelagt men de gladde sig innerligt, då de förutsågo, att din välsignade kropps tempel skulle skapas och att det skulle mottaga Gud själv i sig med all hugsvalelse.

De sörjde över att Jerusalems murar och portar voro nedbrutna och att Guds ovänner trängt in för att lekamligen erövra det och Satan för att andligen erövra det. Men de jublade åt dig, Maria, du ädlaste port, ty de visste, att Gud, den starkaste kämpe, i dig skulle taga de vapen, varmed han skulle slå djävulen och alla ovänner. Sålunda fingo profeterna, liksom förut patriarkerna, den innerligaste tröst av att tänka på dig, du ädlaste moder.