Absolution. Den hulda jungfrun över alla jungfrur må bedja för oss till Herren. Amen.

Kapitel 13. Marias välsignade lekamen kan med rätta liknas vid det renaste käril, hennes själ vid den klaraste lykta och hennes hjärna vid källvatten, som springer i höjden och sedan åter strömmar ned i den djupa dalen.

Ty när jungfrun kom till den ålder, att hon förstod att den sanne Guden existerar i himmelen och att han skapat allt, och särskilt människan, till sin eviga ära, samt att han är allas rättvisaste domare, då stego sinne och förstånd från jungfruns hjärna i himmelens höjd likt vatten, som kväller fram ur en källa, och sjönk därifrån ned i dalen, d. v. s. i hennes ödmjuka kropp.

Ty liksom Kyrkan sjunger, att Guds Son utgått från Fadern och vänt tillbaka till Fadern, ehuru ingendera någonsin varit skild från den andre, så steg jungfruns sinne och förstånd ofta upp i himlarnas höjd och omfattade ståndaktigt Gud med tron; ljuvt omfamnad av hans hulda kärlek återvände hon till sig själv. Denna kärlek fasthöll hon med förståndigt hopp och gudlig fruktan, och genom denna kärlek upptände hon sin själ så, att hon började brinna av Gudskärlek såsom av den hetaste eld. Och denna jungfrus sinne och förstånd gjorde också hennes kropp så underdånig själen i Guds tjänst, att kroppen från den tiden lydde henne i all ödmjukhet.

O hur hastigt begrep icke jungfruns sinne och förstånd Guds kärlek, och hur vist samlade hon den icke i sig såsom den dyrbaraste skatt! På samma sätt som om en planterad lilja vore fäst i jorden med tre rötter, genom vilka hon bleve starkare och stadigare, och sträckte upp tre ljuvliga blomster, till hugnad för de betraktande, så fäste sig i sanning Gudskärleken, från ovan planterad i denna ärofulla jord, vår jungfru, i hennes kropp med tre de starkaste dygder såsom med tre rottrådar, varigenom även hennes kropp stärktes, och smyckade jungfrun hedersamt till själen med tre smycken, likasom med tre glänsande blomster, till fröjd för Gud och änglarna, som skådade henne. Den första styrkan hos hennes kropp, d. v. s. den kloka avhållsamheten, avvägde så hennes ätande och drickande, att något överflöd aldrig drog henne bort från Guds tjänst och någon omåttlig knapphet aldrig gjorde henne vanmäktig att sköta det hon skulle.

Den andra styrkan, d. v. s. det måttfulla vakandet, tyglade så hennes kropp, att hon aldrig på grund av för ringa sömn var trög och overksam, då hon borde vaka, och icke heller det allra minsta förkortade de fastställda vaktiderna för att sova mer än hon skulle. Den tredje styrkan, d. v. s. denna jungfrus starka kroppsliga natur, gjorde jungfrun så ståndaktig, att hon med jämnmod bar möda och kroppsliga vedervärdigheter och även det förgängliga lekamliga goda, aldrig sörjande över timlig motgång och heller aldrig jublande över timlig medgång.

Dessutom betydde det första smycke, varmed den gudomliga kärleken prydde jungfrun till själen, att hon i sitt hjärta föredrog den belöning, som Gud skall förläna sina vänner, framför alla tings skönhet, och därför blevo världsliga rikedomar som stinkande träck för henne. Och detta prydde hennes själ som ett andra smycke, att hon i sitt förstånd fullkomligt fattade, att den världsliga hedern på intet vis kan jämföras med den andliga äran; fördenskull avskydde hon allt tal om världslig ära lika mycket som skämd luft, vilken genom sin stank hastigt utsläcker mångas liv.

Men detta förhärligade hennes själ som ett tredje smycke, att hon i sitt hjärta höll allt det, som behagade Gud, för att vara ljuvt och hugnesamt, men det, som var Gud förhatligt och honom emot, för att vara beskare än galla; därför lockade själva hennes vilja så verksamt hennes själ till att åstunda den sanna sötman, att det efter detta livet icke hövdes henne att smaka andlig bitterhet.

Sannerligen, genom dessa prydnader framträdde hon, jungfrun, så fagert prydd till själen framför allt annat skapat, att det behagade Skaparen att fullkomna alla sina löften medelst henne. Hon var nämligen så styrkt genom kärlekens dygd, att hon aldrig förtröttades i något gott verk, och aldrig fick ovännen på minsta sätt makt över henne.

Ja, man kan hålla för visst, att liksom hennes själ var underskön inför Gud och änglarna, så var ock hennes lekamen täck och behaglig för alla, som skådade den. Och liksom Gud och änglarna gladdes i himmelen åt hennes själs vänhet, så var ock hennes kropps skönhet för alla, som åstundade att skåda den, nyttig och hugnesam här på jorden. Ty när fromma människor sågo, med vilken iver hon tjänade Gud, så blevo de desto ivrigare i Guds heder, men hos dem, som voro benägna att synda, utsläcktes genast syndens hetta tack vare hennes ords och åthävors ärbarhet, när de betraktade henne.