TORSDAGEN LÄSNING 3

Absolution. Må jungfru Maria, hon med sin hulde Son, välsigna oss! Amen.

Kapitel 15. O vilken underbar, härlig förening, högst värdig allt lov! Jungfruns kropp var ju härbärge för Guds Son i världen, och i himmelen dvaldes han i Treenigheten, ehuru han är i stånd att vara överallt. Jungfrun var till kropp och själ uppfylld av den Helige Ande, men den Helige Ande var även i Fadern och även i den människoblivne Sonen. Guds Son var icke blott i jungfruns sköte här i världen utan hade även sin boning i himmelen hos Fadern och den Helige Ande. Fadern hade jämte den Helige Ande vistelse i den människoblivne Sonen i världen, ehuru blott Sonen, som också är sann Gud, antagit mänskligt kött.

Ehuru han till sitt gudomliga väsen var fördold för mänsklig blick, syntes han dock uppenbart för änglarna i sin eviga hemvist och var där densamme som alltid. Alla, som hava den sanna tron, må alltså glädjas åt den outsägliga förening, som skedde i jungfrun, den förening, varigenom Guds Son tog sig mänsklig kropp av hennes kött och blod och varvid gudomen förenades med mandomen och den sanna mandomen med gudomen. Vid denna underbara förening förminskades icke gudomligheten hos Sonen och icke heller den jungfruliga renheten hos modern. Må de blygas och bäva, som icke tro att Skaparens allmakt är i stånd att göra något sådant eller icke anse att han i sin godhet vill göra något sådant för att frälsa sitt skapade verk, om han kan. Och de, som tro, att han i sin makt och godhet gjort detta för deras skull, varför älska de honom icke såsom de borde?

Må de rannsaka sina hjärtan och betänka detta: Innerlig kärlek vore den jordiske herre värd, som, medan han själv åtnjöt den största heder och välmåga, hörde sin vän lida skymf och smälek och då i sin godhet toge all dennes vanheder på sig, på det att vännen måtte hållas i ära. Och vad skall man säga, om samme herre, när han får veta, att hans vän är i fattigdom och nöd, blottställer sig själv för att vännen må komma i välstånd, och, när han sedan ser honom ömkligen ledas bort för att dräpas, vilket denne ej kan undkomma, såframt icke någon frivilligt ger sitt liv för honom, själv går i döden för att denne dödsdömde lyckligen må kunna leva?

Emedan den högsta kärlek kommer till uttryck på dessa tre sätt och på det att ingen skulle kunna säga, att någon människa i världen visat sin vän större kärlek än Skaparen, som är i himmelen, därför förnedrade Gud själv sitt majestät och steg från himmelen ned i jungfruns sköte, i det han icke blott inträdde i en enda del av hennes kropp utan ingöt sig i hela hennes jungfruliga inre och på det ärbaraste vis bildade sig en mänsklig kropp av jungfruns kött och blod allenast. Därför liknas denna utvaldaste moder passande vid den brinnande och dock oförtärda buske som Moses såg.

Ty han, som dvaldes i busken, tills han förmått Moses att lyda och tro på det som han förtalde honom, och som även, när Moses frågade honom, sade honom sitt namn - »Jag är den som är», detta är mitt namn i evighet -, han dröjde även i jungfrun lika lång tid som det är nödvändigt för alla andra barn att vara i moderlivet före sin födelse. Och liksom Guds Son, när han avlades, med sin gudom inträdde genom jungfruns hela kropp, så utgöts han också, när han föddes med mandom och gudom, liksom en ljuvlig vällukt från en obruten ros, genom jungfruns hela kropp, varvid den jungfruliga äran förblev orörd hos modern.

Emedan nu Gud och änglarna, och sedan den första människan, och därefter patriarkerna och profeterna tillsammans med otaliga andra gudsvänner gladdes åt att denna buske, d. v. s. Marias kropp, skulle bliva så brinnande av kärlek, att Guds Son värdigades inträda så ödmjukt däri, dväljas där så länge och så ärbart utträda därifrån, därför är det rättmätigt, att även de människor, som nu leva, av hela sin själ fröjdas åt att liksom Guds Son, jämte Fadern och den Helige Ande sann och odödlig Gud, inträtt i denna buske och för deras skull antagit dödligt kött där, så böra också de skyndsamt taga sin tillflykt till jungfrun, på det att hon måtte bedja att det eviga livet återskänkes åt dem, som äro dödliga och som för sina missgärningar förtjänat evig död.

Och liksom Gud dvaldes i jungfrun, på det att icke hans kropp, beträffande ålder eller lemmar, skulle hava någon brist, varigenom den skilde sig från andra barns, och för att han mäktigt skulle kunna kuva djävulen, som svekfullt underkastat alla sin grymhets herravälde, så må även människorna ödmjukt bedja henne, att hon tager dem i försvar, så att de icke falla i djävulens snaror. Och liksom även Gud från denna jungfru gått ut i världen för att öppna det himmelska fäderneslandets port för människorna, så må också de ödmjukt anropa henne, att hon, när de skola lämna denna onda värld, måtte vara till hands för att hjälpa dem och utverka, att de få inträda i hennes välsignade Sons eviga rike.