När den heliga Birgitta en gång under sin pilgrimsfärd till Guds ära redan förbrukat de penningar hon förde med sig och hon därför led brist, hände det att Herren Jesus, för vars kärleks skull hon skänkt bort sitt eget så att hon stod i beroende av andra, uppenbarade sig för henne under bönen och sade: »Ehuru världen är min och jag kan giva allt åt alla, är dock det, som av kärlek erbjudes, välbehagligare för mig, och hellre utkräver jag det som är mitt eget. Emedan I nu med glatt hjärta utgivit edra ägodelar till min heder, skolen I under edert trångmåls tid mottaga av det som är mitt. Låt alltså säga till ärkebiskopen i denna stad: 'Liksom alla kyrkor äro mina, så äro ock alla allmosor mina.

Giv alltså åt mig I mina vänner av det som är mitt, ty ehuru det är mig välbehagligt att man uppreser kyrkornas murar, är det mig dock lika välbehagligt, att man hjälper mina behövande vänner, som av kärlek till mig givit bort sina ägodelar. Kom ihåg, att jag sände Elia, som jag förut livnärt genom korparna, till den fattiga änkan, icke därför att det just då icke fanns några, som voro rikare än denna änka, eller därför att jag utan henne icke kunde sörja för profeten, vars liv jag utan födoämnen uppehållit i fyrtio dagar; nej jag ville giva änkan tillfälle att förverkliga sin kärlek, så att den skulle bliva uppenbar för andra - själv kände jag den ju väl, jag Gud som rannsakar hjärtan och njurar. Alltså må du, som är änkans fader och herre, öva välgörenhet mot änkor med hjälp av mitt gods. Ty ehuru jag utan dig kan allt och du utan mig intet, vill jag dock tills vidare betrakta din kärlek genom din hjälpsamhet mot dem.'»