De som vilja vara eller bliva Guds brudar, böra ivrigare arbeta på Guds viljas förverkligande än på sina egna behov och sin egen viljas förverkligande. De böra bete sig som brudar, vilka äro långt borta från sina egendomar och på väg för att gästa sin brudgums fädernegods. Deras egendom är kroppens frihet och världsligt umgänge med allt vad därtill hörer - från detta böra de med hela sin vilja befria sig för all framtid. De böra även ikläda sig bröllopsskrud, d. v. s. ödmjukhet, tålamod och lydnad, som pryda själen och göra henne skön för Gud. De böra också stiga upp och draga åstad, på det att de må kunna framträda för brudgummen och bröllopsgästerna.

O hur höviskt och sedesamt böra de icke uppträda med ord och åthävor inför dem, som se dem; de, som inbjudits till bröllopet och betrakta dem, äro ju Jungfru Maria, Guds moder, jämte hela den himmelska härskaran, och den brudgum, som åtrår dem, är den sanne Guden, konungarnas konung och herrarnas herre, mäktig över allt skapat! De hava stigit upp, när de gjort sin bikt med klokhet och ånger, med sann ödmjukhet och föresats att icke mera synda. De hava framskridit, när de frivilligt lämnat allt världsligt och icke bry sig om att äga något därav eller att hava sin egen vilja.

De äro vigda åt sin brudgum, när de lova att okränkt hålla sin regel och sitt klosterlöfte. Och de gå den säkra och raka vägen till brudgemaket, när de följa sin regel och sitt klosterlöfte, så gott de kunna. Sedan löftet avlagts, börjar bröllopsdagen, vilken slutar, när själen lämnar kroppen. De böra använda denna dag till tre ting, nämligen klok gudsfruktan, from glädje och brinnande kärlek.»