Rörande kapitel 5 i Frälsarens ordensregel, som handlar om tidegärden och sången, jämför Kristus den mänskliga naturen med en belägrad stad, vilken en fattig, d. v. s. den allraheligaste Jungfru Maria, genom sin visdom befriade. Han skildrar dem, som äro fattiga i anden, och dem, som äro fattiga på ägodelar men icke i anden, och han säger, att brödernas sång i hans kloster skall föregå systrarnas sång och att systrarna skola utföra sin sång något långsammare än bröderna och på fastställda tider.
Kapitel 3

Den skrift, som I benämnen Bibeln och vi kalla den gyllene skriften, säger att en fattig genom sin visdom räddade en av en hövding belägrad stad och att ingen sedan kom ihåg den fattige mannen. Denna stad är den mänskliga skapelsen, vilken belägras av djävulen på fyra håll, eftersom han genom en fyrdubbel synd belägrar människan, d. v. s. genom olydnad mot Guds bud, genom överträdelse av naturlagen, genom fördärvlig lystnad och genom sinnets förhärdelse.

Den mänskliga skapelsen har min allraheligaste moder på sätt och vis befriat, när hon antvardade hela sin vilja i mina händer och var villig att lida all bedrövelse på det att själarna måtte bliva frälsta. Den sanna gudliga visheten består nämligen i att antvarda hela sitt viljande och kunnande åt Gud och att vara glad även under motgångar för Guds skull. På grund av denna vilja blev jag Gud, av evighet Guds Son, människa i jungfrun, hon vars hjärta var såsom mitt hjärta. Jag kan alltså med rätta säga, att min moder och jag frälst människan likasom med ett hjärta, i det att jag led i hjärtat och köttet och hon i hjärtats sorg och kärlek.

Denna jungfru var i sanning fattig, ty hon åstundade intet av världens rikedomar, och icke ens den minsta synd vidlådde hennes ande. Somliga äro fattiga på ägodelar men fulla i anden, nämligen av vinningslystnad och högmod. Dessa äro icke de fattiga, som jag talade om i mitt evangelium. Andra äro rika på rikedomar och tomma i anden. De anse sig vara stoft och aska, komma ihåg sin dödlighet och åstunda att vara med Gud; endast av nödtorft och för nästans nytta hava de rikedomar.

Dessa äro i sanning fattiga men dock rika i Gud, och bland dem var min moder. Men denna min jungfruliga moders visdom och fattigdom äro nästan förgätna, ty även om man lovprisar henne med munnen, är det dock få, som med hela sitt hjärta ropa till henne och som efterfölja hennes kärleks fotspår. Emedan nu Guds ära sjunges sju gånger om dagen i Guds Kyrka av många enligt de gamla fädernas sedvänja, därför vill jag, att bröderna först sjunga sina tideböner på fastställda tider, varefter systrarna något långsammare må utföra sitt officium. Detta sjutal är icke fastställt efter solens gång, utan de må bete sig som de kunna, blott de, i den mån det är dem möjligt, iakttaga klockslagen.

Och detta bestämmer jag, som själv dikterat regeln: på det att även hedningarna, som skola omvändas, må veta, vilken heder Gud vill låta sin moder vederfaras, och emedan hon är detta klosters huvud och härskarinna och jag genom henne vill låta misskund vederfaras de syndiga och för att detta Skriftens ord må uppfyllas: 'Jag skall prisa Gud i varje tid och i hela mitt liv', därför må denna särskilda nåd icke förvägras, ty ett särskilt gott utgör intet hinder för det allmänna goda, och fädernas lovvärda vana må icke fördenskull avskrivas, utan det är mig välbehagligt, att man i andra kyrkor först läser min jungfruliga moders tider och sedan sjunger innevarande dags tider alltefter de fastställda klockslagen.»