Kristus talar: »Jag är den som befallde Abraham att offra sin son, icke emedan jag icke förutsåg hans goda lydnad utan emedan jag ville, att hans goda vilja skulle visas för framtida släkten, så att de kunna handla på liknande sätt. Så vill jag nu, att landets furste skall bygga ett kloster till min moders heder, så att rikets synder måtte minskas. Vidare beder jag allmogen om en hjälp till samma klosters fullbordande, icke därför att jag skulle vara i behov därav (ty jag är allas herre), utan därför att deras goda viljas beredvillighet skall bliva kunnig även för andra.

Fördenskull må var och en, som kommit till mogen ålder och ämnar förbliva i ogift stånd (vare sig det är en man eller kvinna), giva en penning av det mynt, som är gångbart; likaså den som lever i änkestånd. Men den, som lever i äktenskap, må giva två penningar (en för sig och en för sin hustru) till byggandet av detta min moders kloster.

De, som hava söner och döttrar, vilka kommit till mogen ålder (nämligen sexton år), må för var och en giva en penning, så att kärleken och lydnadens frukt måtte förökas hos dem. Men klostermänniskor, som ju skola giva sig och allt sitt åt mig, och prästerna, som äro min lott, de må vara fria, likaså allt tjänstefolk, ty det äter sitt bröd i sitt anletes svett och är icke självständigt och oberoende.»