Medan den heliga Birgitta bad, visade sig Kristus för henne och sade: »Säg å mina vägnar till subpriorn broder Petrus, att jag är lik en herre, vars barn höllos fångna i en hård stock och som skickade sändebud för att befria sina barn och för att varna andra, så att de icke skulle falla i händerna på sina ovänner, vilka de höllo för att vara sina vänner. Så har jag Gud många barn, nämligen de kristna, som fängslas av djävulens hårda snaror. Därför sänder jag dem av kärlek min muns ord, som jag talar genom en kvinna. Lyssna alltså du, broder Petrus, och skriv på latin upp de ord, som hon säger å mina vägnar. För varje bokstav skall jag giva dig - icke guld eller silver men en skatt som icke åldras.»

Denna uppenbarelse tillkännagav fru Birgitta genast å Kristi vägnar för denne prior, som då var subprior. Han ville överväga detta och stod om kvällen i kyrkan och tvistade med sig själv i sina tankar. När han till sist av ödmjukhet bestämde sig för att icke antaga eller nedskriva sagda gudomliga uppenbarelser, eftersom han ansåg sig vara ovärdig att göra sådant och dessutom misstänkte djävulens bländverk, blev han drabbad av en gudomlig tuktan och av en så hård kindpust, att han genast blev såsom död och berövades sinnenas och kroppskrafternas tjänst; dock förblev hans förstånd orubbat. När munkarna funno honom ligga på golvet på detta sätt, buro de honom till cellen och lade honom i sängen, och där låg han en stor del om natten såsom halvdöd.

Till slut rann genom gudomligt ingripande denna tanke upp i hans sinne: »Kanske jag lider detta emedan jag icke ville lyda den uppenbarelse och det bud, som Kristus givit mig genom fru Birgitta». Och han sade i sitt hjärta: »O Herre Gud, om detta är anledningen, så skona mig, ty se, jag är beredd och villig att lyda och att nedskriva alla de ord, som hon å dina vägnar säger mig». När han så samtyckte därtill i sitt hjärta, blev han ofördröjligen botad, och han skyndade till fru Birgitta samt erbjöd sig att nedskriva alla hennes uppenbarelser, såsom hon å Kristi vägnar meddelade honom dem.

Vidare sade priorn, att han sedan av fru Birgitta hörde, att Kristus i en annan uppenbarelse sade henne dessa ord: »Jag slog honom, eftersom han icke ville lyda, och sedan botade jag honom, ty jag är den läkare, som botade Tobit och Israels konung. Säg honom alltså: 'Grip dig verket an, överväg och begrunda mina ord och skriv ned dem, ty jag skall till hjälpare giva dig en magister i min lag. Och du må med säkerhet veta, att jag genom mina ord, som du från denna kvinnas mun skriver ned, vill åstadkomma ett verk, varav de mäktiga skola förödmjukas och de visa förstummas. Tro icke, att de ord, som denna kvinna talar till dig, framgå av en ond ande, ty det, som jag säger dig, skall jag bekräfta med gärningar.'»

Och priorn sade, att han enligt hennes bud omedelbart begynte skriva och översätta alla uppenbarelser och gudomliga syner, som givits fru Birgitta, låt vara att herr Petrus, hennes följeslagare och biktfader, nedskrev några, när denne prior icke var med henne. Och priorn sade, att han framdeles på Kristi befallning följde henne och under trettio år var hennes biktfader och upptecknare av hennes uppenbarelser, ända till denna fru Birgittas död. Före hennes död befallde Kristus, att de skulle givas åt herr Alfons, den spanske eremiten, fordom biskop av Jaén. Och på detta sätt blevo dessa de himmelska uppenbarelsernas böcker sammanskrivna.