Guds Son talar till bruden med dessa ord: »Jag är lik en snickare, vilken hugger trästycken i skogen, bär dem hem och därav tillverkar en vacker bild, som han pryder med färger och kroppskonturer. När hans vänner se, att bilden skulle kunna prydas med ännu vackrare färger, lägga även de på sina färger och bemåla den. Så har jag Gud av min gudoms skog huggit ut mina ord och lagt dem i ditt hjärta. Mina vänner ha sammansatt dem till böcker enligt den nåd som givits dem; de ha färgat och prytt dem. Nu skall du, på det att de måtte överföras till flera språk, lämna alla uppenbarelseböckerna med dessa mina ord i till min biskop eremiten, som skall skriva samman, klarlägga och hålla min Andes katolska mening.

Min Ande skiljer nämligen stundom mina utvalda från sig själva, så att de, liksom en våg, kunna bedöma och rannsaka mina ord i sitt hjärta och efter mycket begrundande utlägga dem klarare och framsäga dem bättre. Ty liksom ditt hjärta icke alltid är i stånd och varmt nog att framsäga och skriva det du känner utan du än överväger det i ditt sinne, än skriver och skriver om det, tills du kommer fram till mina ords riktiga innebörd, så steg och sjönk min Ande hos evangelisterna och lärarna, ty än satte de fram något som skulle rättas och än något som skulle behandlas om igen, än dömdes de och klandrades av andra, och dock kommo efteråt andra, som finare dryftade och klarare utlade deras ord. Likväl var det min Ande, som hos alla mina evangelister ingöt de ord, som de talade och skrevo. Säg vidare till samme eremit, att han gör och fyller evangelistens ämbete.»