Maria talade och sade: »Välsignad vare du, min allrakäraste Son, utan begynnelse och utan slut, ty i dig äro tre ting: makt, visdom och dygd. Makt visade du vid skapandet av världen, som du skapade av intet; vishet visade du vid inrättandet av världen, i det du vist och förståndigt inrättade allt i himmel och på land och i hav; och dygd visade du i högsta grad, när du sändes med honom, som sände dig till mitt moderliv. Jämte dessa tre ting har du två andra, nämligen barmhärtighet och rättvisa.

All din makt ådagalägger du ju i barmhärtighet och rättvisa. Likaledes ådagalade du all vishet, när du barmhärtigt inrättade allt och när du manligt stred med den starke och vist besegrade honom. Du visade även din dygd i all barmhärtighet och rättvisa, när du ville födas av mig och återlösa honom, som kunde falla genom sig själv men ej uppstå utan dig.»

Sonen svarade: »Välsignad vare du, ärans konungs moder och änglarnas härskarinna! Dina ord äro ljuvliga och alldeles sanna. Du gjorde väl i att säga, att jag gör allt i barmhärtighet och rättvisa. Detta framgick i början av skapelseverket, när änglarna skapades. I samma ögonblick som dessa blevo skapade, sågo de i sitt samvete hurudan jag är, ehuru de ännu icke smakat mig. Därför nyttjade somliga av dem visligen sin viljas frihet och beslöto i sitt samvete att stå orubbligt fast av kärlek till min vilja. Men andra högmodades och vände sin vilja mot mig och mot förnuftet. Fördenskull var det rättvist, att de högmodiga föllo men att de rättfärdiga fingo smaka min sötma och blevo befästa i sin ståndaktighet.

För att sedan visa min barmhärtighet och för att icke de fallnas plats skulle stå tom, skapade jag av kärlek människan på jorden. Även hon föll genom sin fria vilja, förlorade sitt första goda och fördrevs från sällheten; dock blev hon, för min misskunds skull, ej helt övergiven. Det var rättvist, att liksom hon genom sin fria vilja avvikit från sitt första tillstånd, så skulle hon återvända genom sin fria vilja, och detta genom honom, som ej hade någon synd utan den högsta renhet.

Emellertid fanns det ingen, som kunde tillfredsställa rättvisans fordringar för sin egen del och ännu mindre för andras frälsning. Ingen, som var född, var fri från synd, på grund av den första olydnaden. Men i sin barmhärtighet sände Gud i människans säd en av gudomen skapad själ, för att hon ståndaktigt skulle vänta, tills den bäste och renaste komme, han som vore i stånd att uppresa den liggande, så att icke djävulen i evighet skulle glädja sig över hennes fall.

Fördenskull behagade det Gud Fader, när den välbehagliga, av evighet förutsedda tiden var inne, att sända mig, sin Son, med sig själv och den Helige Ande till ditt välsignade sköte och låta mig taga kött och blod av dig av två orsaker: för det första för att människan icke skulle tjäna någon annan än sin Gud, sin Skapare och Återlösare; för det andra för att jag skulle visa den kärlek, som jag hyste till människan, och den rättvisan, att jag, som ingen synd begått, dog av kärlek, på det att den, som hölls fången, skulle bli rättvist frälst. Fördenskull, käraste moder, sade du väl, att jag gjort allt i rättvisa och barmhärtighet. Välsignad vare du, ty du var så ljuvlig, att det behagade gudomen att komma till dig och aldrig skilja sig från dig.

Du var så ren som det renaste hus, doftande av dygdernas hela vällukt och prydd med all skönhet. Du var så brinnande som en klar, brinnande stjärna, vilken aldrig slocknar; du brann mer än alla andra av kärlek till mig, och din kärlek slocknade aldrig. Du kan med rätta sägas vara full av kärlek och barmhärtighet, ty allas kärlek slog ut i blom genom dig, och alla finna barmhärtighet genom dig, eftersom du i dig inneslutit barmhärtighetens källa, av vars överflödande rikedom du skulle bjuda även din värste ovän, djävulen, barmhärtighet, ifall han ödmjukt både. Bed därför om du vill, så skall det givas dig!»

Modern svarade: »Min Son! Från evighet är min begäran känd för dig. Men på det att denna din brud måtte förstå det andliga, beder jag dig, att dina ord, som du värdigats uppenbara, måtte rotfästas i dina vänners hjärtan och bliva fullkomnade i gärning!»

Sonen svarade: »Välsignad vare du av himmelens hela härskara! Du är såsom en morgonrodnad, som stiger upp i all dygds klarhet. Du är såsom en stjärna, vilken går före solen, ty du föregår min rättvisa med din mildhet. Du är en vis medlerska, som stiftar fred mellan dem som söndrats, nämligen människan och Gud. Därför skall din bön höras och mina ord fullkomnas, såsom du vill.

Men emedan du ser och vet allting i mig, må du för din dotter, min brud, tillkännagiva, huru dessa ord skola framträda i världen och huru de skola offentliggöras med barmhärtighet och rättvisa. Jag är lik en fågel, som icke åstundar att äta något annat än färskt fågelhjärta, som icke vill dricka något annat än rent blod från fågelhjärtan och vars syn är så skarp, att han beträffande de flygande fåglarna kan bedöma, huruvida deras hjärta är färskt eller skämt, och därför icke tager andra fåglar än dem, som hava friskt hjärta.

Jag är en sådan fågel, ty jag åstundar endast ett friskt hjärta, nämligen en människosjäl, som är frisk genom sina goda gärningar och sina gudliga begär; hennes kärleks blod önskar jag dricka. Min föda utgöres av en brinnande kärlek till Gud och en från synder renad själ. Eftersom jag alltså är kärleksfull och rättvis och endast åstundar dem, som brinna av kärlek, därför skola mina ord framträda i världen med rättvisa och barmhärtighet.

Med rättvisa, så att människan icke tjänar mig av fruktan för mina ord och icke drages till att tjäna mig såsom av köttslig sötma utan av gudlig kärlek, som härrör av innerligt betraktande av mina verk och betänkande av de egna synderna. Den, som flitigt begrundar dessa två ting, han skall finna kärlek, och han skall finna, att jag är värd allt gott. Mina ord skola också framträda med barmhärtighet, så att människan betänker, att jag är beredd att visa misskund, och så att hon förstår sin Gud, som hon förgätit och som kan göra synderna bättre.»