Den heliga Birgitta anklagar sig här inför den heliga Jungfrun för att hava en otämd kropp och en ostadig vilja. Jungfrun svarar henne hugnesamt.
Kapitel 52

Välsignad vare du, himmelens drottning, som icke visar bort någon syndare, som av hela sitt hjärta åkallar dig! Hör mig, ehuru jag är ovärdig att öppna min mun för att anropa dig! Jag vet ju, att om jag icke stödes av din hjälp, så kan jag icke styra mig själv, ty min kropp är såsom ett otämt djur, vilket, om man ej lägger betsel i dess mun, löper till alla platser, där det är vant att finna sin tillfredsställelse. Min vilja är såsom en fågel, ty den vill städse följa de flyktiga, förgängliga tankarna och flyga med dem. Därför beder jag, att du lägger tyglar på min kropp, så snart den vill löpa till ställen som misshaga din Son. Led den dit, där den kan fullkomna din Sons vilja! Håll även tillbaka den fågel, som är min vilja, så att den icke flyger längre än det behagar din högt älskade Son!»

Jungfrun svarade: »En bön, som av ett fromt hjärta utgjuter till Guds ära, förtjänar att höras, så att den blir uppfylld. När du nu beder, att en tygel måtte läggas på din kropp, så att den kan styras till Guds vilja, så vet, att det även gagnar den, att en börda ålägges den, en börda som skall framforslas till den styrandes heder, på det att din vilja måtte bliva sådan, att du hellre vill tiga än tala med världsmänniskor och att det synes dig angenämare att lida fattigdom i ditt hem än åse alla rikedomar i stormännens hus samt att du icke bryr dig om deras ovänskap, om du blott förtjänar Guds vänskap. Se, den bördan lägger jag på dig, så att du må kunna säga några ord, som behaga Gud.»