När fru Birgitta en gång var försänkt i bön, såg hon framför sig i andlig vision en eld och en liten gryta satt över elden och läcker mat i grytan. Hon såg även en man, klädd i purpurfärgad, gyllene och fagert skinande dräkt; denne gick på böjda knän runt grytan, och än blåste han på elden, än flyttade han på vedträna och sörjde på detta sätt för att grytan hölls kokande. Till slut sade han till henne, som såg detta: »Du, som ser detta, har du någonsin sett en så ödmjuk människa som jag?

Jag, som du ser vara klädd i gyllene skrud, ägnar sådan tjänst åt denna gryta. Jag går runt den på böjda knän, böjer mitt huvud mot jorden och blåser på elden. Jag staplar också upp vedstycken, och stundom skiljer jag dem från varandra, och jag sparar mig icke från någon möda. Du kan alltså intyga, att jag är mycket ödmjuk. Men nu bör jag visa dig, vad detta betecknar.

Med grytan förstår jag ditt hjärta, med maten däri de ljuvliga ord, som givas dig ovanifrån av Gud, med elden den kärleksglöd som du har av Gud. Jag är djävulen, och jag avundas dig din hugsvalelse. Därför visar jag mig så ödmjukt tjänande, i det jag blåser på elden, icke just för att elden skall brinna bättre utan för att askan, d. v. s. begären till de jordiska tingen, skall fara upp i grytan, d. v. s. i ditt hjärta, på det att sålunda den läckra maten, d. v. s. den Helige Andes ord, som ingivas dig, må smaka dig sämre. Jag makar även på eldbränderna och vedträna, så att grytan, d. v. s. ditt hjärta, böjes till några jordiska vänner eller släktingar och du därigenom älskar Gud mindre.»