En död uppenbarade sig och sade: »Jag har känt domarens rättvisa, men nu minskas strängheten efterhand och misskunden nalkas. Under min livstid förbröt jag mig nämligen på fem sätt och gjorde icke tillräcklig bot för detta i min dödsstund. Det första är, att jag syndade mycket på grund av den tokige pilten du vet, ropade bifall åt hans dårskaper och gladdes åt dem samt förnöjdes åt hans galenskap. Det andra är, att jag före min död, på grund av min försumlighet, icke gav fullständig gottgörelse åt änkan för de gods jag köpt av henne.

Därför kommer hon i morgon (för att du skall erfara att jag nu talar sant) till dig, och då må du giva henne vad hon begär, ty hon ber icke om mer än hon har rätt att bedja om. Det tredje är, att jag i mitt lättsinne lovade att bistå en man i alla hans svårigheter, genom vilket löfte han blev oförvägnare och häftigare och reste sig mot konungen och lagen. Det fjärde är, att jag - mera av skryt än för någon nyttas skull - övade tornej och annan världslig fåfänglighet. Det femte är, att jag, när en riddare skulle dömas landsflyktig, var mycket hård och obeveklig och, fast han hade förtjänt att dömas, var mindre barmhärtig än jag borde.»

Då svarade fru Birgitta: »O saliga själ, vad lände dig först till frälsning? Och vad kan nu gagna dig, så att du blir befriad?» Han svarade: »Sex ting ha gagnat mig. Först min bikt, som jag, då jag hade tillfälle därtill, gjorde varje fredag med fast föresats att bättra mig och fullgöra ålagd bot. Det andra är, att jag, när jag satt som domare, icke dömde av penningkärlek eller gunst utan samvetsgrant rannsakade alla mina domar, beredd att rätta mina misstag och gottgöra det som jag gjort mindre vist. Det tredje är, att jag lydde min magister, som rådde mig att avhålla mig från min hustrus säng, när jag förstått att hon var havande.

Det fjärde är, att jag var så aktsam som möjligt att icke jag eller de mina skulle bliva besvärlig, tung eller kostsam för de fattiga, när jag måste gästa dem, och att jag aktade mig noga, så att jag icke skulle komma i skuld, om jag icke visste, hur jag skulle kunna betala den. Det femte är den avhållsamhet som jag ålade mig på vallfärden till Sankt Jakob. Jag företog mig nämligen att icke dricka på rastställena under vägen.

Genom denna avhållsamhet utslätades mitt tidigare långa dröjsmål vid middagsbordet och all min pratsamhet och omåttlighet i mat och dryck. Och nu är jag säker om min frälsning, ehuru ej om timman. Det sjätte är, att jag överlämnade mina domar åt dem som jag trodde vara rättvisa, för att de skulle gälda mina skulder. Och emedan jag fruktade att invecklas i skulder, återgav jag, medan jag levde, hans härader åt konungen, på det att icke min själ måtte bliva dömd av Gud. Men eftersom det nu förunnats mig att bedja om hjälp, så beder jag dig, att du under ett helt år må låta fira mässor till vår räddarinna, den allrasaligaste Jungfru Maria, änglarna, alla helgon och de avlidna samt vår Frälsares Kristi lidande, ty därigenom hoppas jag bliva fortare befriad.

Du må framför allt vara omtänksam mot fattigt folk och icke spara, när det gäller att utdela käril, hästar och annat sådant, varåt jag förlustats, så att jag därigenom försyndat mig. Om du kan, må du icke försumma att offra några kalkar för Guds offer, ty sådana hjälpa mycket snabbt själarna till frälsning. Men det fasta godset må du lämna åt barnen, ty mitt samvete förebrår mig icke, att jag därav orättfärdigt förvärvat, kvarhållit eller velat kvarhålla något.»