Kristi brud bad till Jungfrun med orden: »O min allra käraste fru, jag beder dig för den kärleks skull, som du hyser till din älskade Son, att du måtte hjälpa mig att älska honom av hela mitt hjärta. Jag känner mig vanmäktig att älska honom med så brinnande kärlek som jag borde. Därför beder jag dig, barmhärtighetens moder, att du värdigas binda hans kärlek om mitt hjärta och av all kraft draga det till din Son, fjärma det från all köttslig kärlek, ja draga det desto kraftigare, eftersom det är så tungt.»

Den heliga Jungfrun svarade: »Välsignad vare Han, som ingiver dig sådana böner. Men fast det synes dig ljuvt att samtala med mig, så må du likväl gå och sy ihop din dotters kjortel, hon som mera gläder sig åt en gammal och lappad kjol än åt en ny och som finner mera behag i grått vadmal än i siden eller annan dyrbar klädnad. Salig är hon, som frivilligt lämnade det världsliga! Hon lämnade sin man med hans goda vilja och samtycke, honom vars kropp hon älskade såsom sig själv och vars själ hon älskade mera än bådas kroppar.

Hon lämnade bröder och systrar, fränder och vänner kroppsligen, på det att hon måtte kunna hjälpa dem andligen, och jordiska ägodelar bekymrade hon sig icke om. Därför att hon lämnat sina anhöriga äro alla hennes synder henne förlåtna. Hon må nu allt framgent vara ståndaktig, ty i ersättning för jordisk egendom skall himmelriket givas henne och själve Jesus Kristus till brudgum. Och alla, som älska henne, skola för hennes skull göra framsteg på vägen till Gud.»