När den saliga Birgitta var nära Lödöse i Sveriges rike, hände det att en av hennes husfolk, som var fattig, bad henne förbarma sig över honom, ty han ämnade hålla bröllop för sin trolovade dotter men kunde icke på grund av fattigdom. När fru Birgitta nu av sin husförvaltare fick höra, hur mycket han hade till hands av reda penningar, svarade hon: »Giv denne fattige man tredjedelen av vad du har, så att hans hjälpta dotter må kunna bedja för oss».

När de kommit in i staden, funno de vid dörren till fru Birgittas härbärge fattiga församlade, och hon befallde, att man skulle giva dem allmosor. Husförvaltaren svarade, att det, som han hade, ingalunda räckte till för att betala uppehället i härbärget, såframt han icke mottoge erforderliga penningsummor av någon annan. »Och hur kunnen I då», sade han, »vilja giva ut penningar så frikostigt? Det är ju förträffligt att giva ut penningar åt fattiga för att sedan själv behöva låna.»

Fru Birgitta svarade honom: »Vi böra giva när vi hava, ty den milde Guden är i stånd att frikostigt giva oss när vi lida brist. För dessa fattiga har jag blivit sparad, ty de hava ingen annan hugnad. I mitt eget trångmål överlämnar jag mig åt Guds vilja.»

När de sedan bevistade mässan i kyrkan, hörde den heliga Birgitta, medan hon bad, Kristus säga till henne: »Vår dotter är lik den, som så ivrigt skyndar till brudgummen, att hon glömmer fader och moder och allt vad hon har, ända tills hon funnit den hon söker. Vad skall då brudgummen göra? Jo, han skall sända ut tjänare och ställa om, att allt, som är brudens, kommer efter henne. Så skola vi för din kärleks skull, o dotter, sörja för dig och för de dina. Ty liksom kärleken på outsägligt vis förde mig in i Jungfruns sköte, så leder människans kärlek in Gud i hennes själ.»