Guds Son talar: »Liksom ett rike stundom blivit räddat för en enda människas kärleks skull, så ha riken ibland gått under för påfunds och pålagors skull. Jag skall giva dig ett exempel från ett rike. Det var en konung, som förtröstade mera på penningar som utkrävts från folket av dem, som förforo med svek och under bedrägligt sken av rättvisa, än på Gud. Därför förlorade han livet och lämnade riket i nöd, men hans onda påfund förvandlades till sedvänja och nästan till lag.

Men om man förtröstar på Gud och kärleksfullt beder allmogen om hjälp, då är Gud mäktig att hjälpa de fåtaliga och skall för kärlekens skull fortare sända fred. Om därför konungen önskar hava framgång, må han hålla sitt löfte till Gud, vara ärlig mot sin allmoge och framför allt akta sig, så att han icke inför nya påfund och invecklade bestämmelser. I svårigheter bör han följa råd av dem, som frukta Gud och icke av de snikna, ty det är bättre att han lider motgångar i världen än medvetet syndar mot Gud och sin själ.»