Guds Son talar: »Kom ihåg, att jag sände dig till den magister, som jag kallade biskopsämne. Och jag sade honom, att han genom fyra ting skulle kunna bliva en hälsosam dryck. Likväl kom han icke till biskopsdömet, ty människors omdömen förordna annorlunda än Guds domar, och han ville äga Gud på det sättet, att han skulle slippa att lida försmädelse av världen.

Men nu talar jag till dig om en annan, vilken jag kallar biskopsämne och är den som jag verkligen älskar. Hans kropp skall jag göra stark samt rädda den från djävulens snaror. Hans samvete skall ej förmörkas av ovännens ränker. Min moder skall leda hans själ till mig. Jag begär tre ting av honom: för det första att han må skrida försiktigt fram och icke mera än vad tillbörligt är vandra fram på vägen; för det andra att han må hoppa över murar och diken samt föra fram till mig det som jag har kärast, nämligen själarna; för det tredje att han icke må sätta den vänstra foten framför den högra eller lyfta den ena foten förrän han vet att den andra står på fast och säker mark. Vad betyder det att han må skrida fram försiktigt på vägen?

Jo, att han må vara på sin vakt mot frestelserna och icke öva alltför stor återhållsamhet, på det att naturen ej må försvagas genom mödorna, och icke heller vara mer slapp mot kroppen än vad rättvist är, så att icke köttet förhäver sig mot själen. För det andra må han hoppa över murar och diken. Dessa murar äro de hinder och motigheter, genom vilka min vän hindras och beredes obehag i sitt arbete på att vinna själar. Hindren äro fruktan för de mäktiga, ynnest av smickrarna, hotelser från de illasinnade, blygsel för världen och obehag från dess sida, vänskap med jordiska vänner, den enskilda fördelens lugn.

Dessa skall min vän hoppa över med hjälp av gudsförtröstan, trosvisshet och längtan till det himmelska livets sötma. Men dikena äro det sinnliga nöjets frestelse, de orena andarnas anfall, klenmodighet, lössläppt glädje, omåttlig sorgsenhet, sinnets hårdhet och kyla. Dessa skall min biskop stiga över med hjälp av de heliga skrifternas tröst, helgonens exempel och liv, begrundande av sin skuld och den barmhärtighet, som vederfarits honom, förkrosselse och flitig bikt, tanke på den gudomliga domen och fruktan för en oförutsedd död.

Om biskopen stiger över dessa murar och diken, då skall han kunna förvärva åt mig den skatt, som är mig så dyrbar, nämligen själarna, och jag Gud skall vara med honom i hjärtat och munnen, och jag skall bevara hans kropp, så att icke de ondas kastspjut nå hans hjärta. Han skall icke kunna undfly djävulens anslag, men jag Gud skall vända dem bort ifrån honom.

Men de två fötterna äro två begär att behaga: den ena innebär begäret att behaga Gud för att vinna det eviga livet, och den andra att behaga människor för att de må göra framsteg på vägen till Gud. På det sättet må alltså biskopen sträcka ut den vänstra foten, d. v. s. på det sättet må han behaga människor (nämligen genom att förmana, tala med och ömka de villfarande), att han ej må misshaga Gud och synda mot hans bud, och på det sättet må han även sträcka ut den högra foten, d. v. s. öva barmhärtighet, så att han ej glömmer rättvisan, ty inför Gud är det ärorikare att avlägga räkenskap över en måttfull barmhärtighet än över en överdriven rättvisa.

Men att biskopen icke må lyfta den ena foten, om den andra ej har fast mark under sig, det betyder, att han ingalunda må utöva kärlek eller nitälskan mot de syndande, såframt han icke förut undersökt och noggrant utforskat sanningen. Ty ingen är heligare än David, som misstog sig i utövandet av rättvisan men sedan han insett sanningen lät rätta sig enligt Guds rådslut.»