Maria talade, sägande: »Av tre ting kunde man vid min Sons död förstå och inse, att han var sann Gud och sann människa. För det första, emedan jorden skalv och stenarna rämnade. För det andra när han sade: 'Skriften är fullbordad'. För det tredje, när han sade till rövaren: 'I dag skall du vara med mig i paradiset'. Detta kunde nämligen intet helgon utlova.»

Sedan talade Sonen till sin härskara, som omgav honom, och sade: »Mina vänner, mina ord äro eviga, och I sen och veten allting i mig, men för hennes skull, som står här och som icke kan förstå utan liknelse, talar och klagar jag inför eder. Jag hade tre vänner i världen. Den förste älskade mig, emedan han kände. Han tänkte nämligen som så: 'Gud giver mig frukt av jorden och träden samt fisk från sjön; han giver dessutom kropp och själ och jämte detta hälsan och allt det nödvändiga'. Sålunda älskade han mig med tro och kärleksgärningar, allmosor och fasta. Detta var alla goda lekmän.

Den andre älskade mig, emedan han kände och såg. Han kände, att jorden gav frukt och himmelen regn. Han såg i skriften, hur han skulle leva och huru jag och mina helgon levat och lärt, och han tänkte då för sig själv: 'Människorna äro såsom blinda och döda, och därför skall jag, eftersom Gud givit mig kunskap, undervisa dem'. Detta var de goda lärde och prästerna, som prisade och förhärligade mig i gärning och förde en god vandel, eftersom de förnummo och älskade mig och med sin mun undervisade andra och uppmuntrade dem att bliva som de.

Den tredje älskade mig, emedan han kände och såg och betraktade med den fullkomliga förståelsen. Han kände, såsom min förste vän gjorde, vilken nytta som tillfördes honom från jorden och från himmelen, varav han fick sitt ljus. Han såg, såsom min andre vän gjorde, i skrifterna, vad som skulle undflys och vad som skulle göras.

För det tredje betraktade han i det inre, vilken kärlek jag bevisat honom. För tre tings skull, som han betraktade, kände han sig på trefaldigt sätt sargad av kärlek. Han betraktade nämligen min nakenhet och fattigdom, och fördenskull lämnade han världen och uppsökte ensamheten. Han betraktade för det andra mitt tålamod i lidandet, och därför lade han sig vinn om avhållsamhet. Han betraktade min lydnad ända till döden på korset, och därför antvardade han sin vilja i andras händer. Detta var det goda klosterfolket. Dessa mina tre vänner ropade dagligen i mina öron, och deras röst var mig välbehaglig liksom en dryck, som är god och angenäm för den törstande.

Men nu ha dessa mina vänner vänt sig bort ifrån mig, och deras röst har blivit mig lika vederstygglig som grodornas röst. Den förste, d. v. s. allmogen, säger: 'Jag brukar jorden, emedan den giver mig frukt. Jag vill leva av mitt arbete, såsom det behagar mig. Jag har mitt arbete att tacka för att jag har någonting. Jag har min flit att tacka för att jag äger någonting. Om jag icke arbetade, skulle jag ingenting äga.' De tacka mig icke för att jag beskär dem liv och hälsa. De tänka icke på att jag ordnar tiderna, som det passar för dem, och lämpligt väder från himmelen. De begrunda icke varför jag skapat dem och att de inför mig skola avlägga räkenskap över sina gärningar. Därför tillskriva de sig själva berömmelsen och leva enligt sin lusta. De beröva mig därjämte det som är min rätt, eftersom de icke gälda mig tionde.

Den andre säger: 'Vad jag har är förvärvat genom min flit, och jag äger det med rätt. Därför vill jag leva som det lyster mig. Jag skall förvärva mig mänsklig visdom, ty den gudomliga visdomen är dårskap, Guds bud äro mödosamma och hans exempel svårt att följa. Jag är kallad till ära, och därför vill jag sträva efter att bliva hedrad av människor, ty det är fröjdefullt att vara stor i världen.'

Den tredje säger: 'Jag skall gå i kloster för att vinna större ära än andra. Jag skall sitta bland de främsta, vart jag än kommer'. I stället för att åstunda fattigdom säger han så: 'Jag vill, att intet skall fattas mig'. I stället för att åstunda avhållsamhet säger han: 'Jag vill följa min egen vilja'. I stället för att åstunda lydnad säger han: 'Jag vill lyda människorna till min egen nytta, och jag bryr mig icke om att lyda Gud. Om jag kan behaga människorna, så är det mig nog.'
Sådant är nu deras förbannade rop i mina öron, och så stå de inför mig.»