Kristus vill i de onda kristnas ställe utvälja hedningar, liksom en skulptör, när en bild blivit nedsmutsad, gör sig en annan.
Kapitel 84

Jag är såsom en skulptör, vilken gör en vacker bild av lera för att skönt förgylla den. Efter någon tid ser emellertid skulptören, att bilden blivit fuktig och vanställd av vätska, att dess mun mist sin skönhet och blivit lik en hundmun, att dess öron hänga ned, att ögonen äro omvända och pannan och kinderna insjunkna. Mästaren säger då: 'Du är icke värd att beklädas med mitt guld'. Och så slår han sönder bilden och gör en annan, som är värd hans guld.

Jag är den skulptör, som danade människan av jord för att pryda henne med min gudoms guld. Nu har emellertid lustan och vinningslystnaden till den grad smutsat ned henne, att hon är ovärdig mitt guld. Ty munnen, som är skapad till mitt lov, talar endast det som behagar människan själv och skadar hennes nästa, öronen lyssna endast till det jordiska, ögonen se intet annat än det som fröjdar, ödmjukhetens panna har sjunkit ned men högmodets är upprätt. Därför vill jag välja mig fattiga, d. v. s. de föraktade hedningarna, och säga till dem: 'Träden in och vilen i min kärleks armar'. Men I, som borden vara mina men försmått det, leven enligt eder vilja i eder tid, och i min tid, d. v. s. domens tid, skall jag säga till eder: 'Se, I skolen nu plågas lika mycket som I haven älskat eder lusta mer än eder Gud'.
Men denne kom till mig såsom en valp, vilken lägger huvudet och halsen i snaran, och han erkände sig vara skyldig. Därför är hans synd honom förlåten.»