Det föreföll den heliga Birgitta, Kristi brud, som om Jungfru Maria, Guds moder, stode bredvid henne och som om det på hennes högra sida låge olika redskap, med vilka man kunde hjälpa sig i alla slags faror, och på hennes vänstra sida vapen, ägnade att straffa dem, som genom sin onda vilja dömt sig till straff. Den heliga Jungfrun sade då till bruden: »Liksom du ser olika redskap, vart och ett nödvändigt för sitt särskilda arbete, så kommer jag med mina redskap alla dem till hjälp, som frukta och älska min Son och som manligen stå emot djävulens frestelser.

Dessa sitta liksom innanför fästningsmurar och strida dagligen mot de onda andarnas försåt, och jag kommer dem till försvar med mina vapen, och då fienderna söka undergräva muren och förstöra den, stöder jag den; om de försöka kliva upp på stegar, kastar jag ned dem med gafflar, och om de försöka borra hål i murarna, så lagar och igenfyller jag dem med hjälp av murslevar. På detta sätt hjälper jag med försvarsvapen alla, som vilja försona sig med min Son och aldrig mera medvetet synda mot honom. Och ehuru jag bara nämnt tre redskap, hjälper jag dock med otaliga försvarsvapen mina vänner och värnar dem.

Av de redskap, som synas på din vänstra sida, vill jag nämna tre för dig. Det första är mitt svärd, som är vassare än skarprättarens svärd. Det andra är en snara. Det tredje är ved, varmed de skola brännas, som haft vilja att synda ända till slutet och som därför i det allra sista ögonblicket före döden dömt sig själva till eviga kval. Ty när människan sätter sig i sinnet att ända till slutet försynda sig mot Gud och icke upphöra därmed förrän hon icke kan synda mera, då skall hon av den gudomliga rättvisan dömas till evärdliga plågor.

Och liksom de dödsdömda alltefter de olika brotten åläggas olika dödssätt på jorden, så åläggas även de till helvetet dömda olika slags plågor för sina synders skull. När människan ämnar synda så länge hon lever är det alltså rättvist, att djävulen får makt över hennes kropp och själ. Och liksom köttet skäres från benen, så skall djävulen ha rätt att skilja hennes kropp och själ under lika bitter pina som om köttet och benen sargades med en vass kiselsten, så länge den eländiga kroppen kunde härda ut i sådant bittert kval.

Var dock övertygad, att även om någon för sina oerhörda förbrytelsers skull av Gud är överlämnad i djävulens herravälde till kropp och själ, så skall dock botfärdighetens nåd, så länge han lever och har sina sinnens bruk, aldrig tagas ifrån honom. För dem, som icke erhålla botfärdighet, skall dock mitt svärd förkorta något av den lekamliga pinan före döden, så att icke djävulen har lika oinskränkt makt över kroppen, medan den lever i världen, som han har makt över själen, medan denna befinner sig i helvetet. Som om någon sågade av sin oväns hals för att pina honom, så förfar djävulen med sitt svärd mot den i evig död levande själen.

Snaran betecknar den sorg, som den dömda själen skall känna efter döden. Den skall bliva desto häftigare i helvetet, ju längre jordelivet varit. Djävulen skulle vilja, att den människa, som har vilja att synda så länge hon lever, får leva mycket länge, så att hon ansättes av desto häftigare smärta efter döden. Men min nåd sliter sönder den snara du ser, d. v. s. den förkortar det usla köttets liv emot djävulens vilja, så att smärtan, tack vare rättvisans dom, icke blir så förfärlig som djävulen önskar.

Djävulen upptänder nämligen en eld i sina i vällust levande vänners hjärtan, och ehuru deras samvete säger dem, att det är Gud emot, hava de ändå så stor åstundan att tillfredsställa sin lusta, att de ej bekymra sig över att de synda emot Gud. Fördenskull har djävulen rätt att upptända och öka straffets eld i helvetet för dem lika många gånger som han fyllde dem med ond begärelse i världen.»