När den heliga Birgitta var i brödernas kyrka i Assisi, hörde och såg hon Kristus säga: »Min vän Franciscus steg från njutningarnas berg ned i en håla, där hans bröd bestod av Gudskärlek, hans dryck av ständiga tårar och hans säng av meditation över mina gärningar och bud. Men nu stiga hans bröder upp på de världsliga omsorgernas och njutningarnas berg och bry sig icke om sin faders och min väns ödmjukhet och hugsvalelse. Men säg mig nu, ehuru jag vet allting, varför du är bedrövad i ditt hjärta!»

Hon sade: »Jag är bedrövad, emedan somliga säga, att detta helgon har utfäst sig dessa avlatsförmåner, och andra mena, att de icke äro äkta sådana.» Kristus svarade: »Den, som hittar på någonting, är såsom ett halmstrå, böjligt för smickrarnas gunst. Men min vän var såsom en glödgad sten, ty han hade i sitt inre mig, som är den gudomliga elden. Och liksom eld och strå icke kunna förlikas, så kan icke falskheten ha någon delaktighet där, varest sanningen bor och den gudomliga kärlekens eld. Min vän hade emellertid sanningen och sade den. Och emedan han såg människornas ljumhet för Gud och begär efter det världsliga, sörjde han storligen.

Därför begärde han av mig något kärlekstecken, varigenom människor skulle kunna upptändas till kärlek och vinningslystnaden minskas. Och åt honom, som bad av kärlek, gav jag, som är kärleken själv, ett tecken, nämligen att alla, som komma tomma till hans plats, skola uppfyllas av min välsignelse och lösas från sina synder.»

Fru Birgitta sade åter: »Månne, o Herre, en efterträdare bör återkalla vad du, all makts och nåds förlänare, har givit?» Kristus svarade: »Det står fast, vad jag sade till Petrus och dennes efterträdare: 'Allt vad du binder skall vara bundet'. Men på grund av människornas ondska skola många gåvor undandragas, och för trons och förtjänsternas skull kommer den skänkta nåden att förökas.»