Jag är såsom den mäktigaste konung, vilken planterade sina vingårdar. De buro länge det allra bästa vin. Omsider sådde dock hans ovän i dem det allra sämsta utsäde, och det växte och utbredde sig så mycket, att vinkvistarna endast med den största svårighet kunde bära vin. Konungens tjänare sade till honom: 'Herre, vi ha beskådat dina vingårdar och där funnit helt få vinkvistar, som bära vin, medan det usla ogräset, som icke duger till någonting annat än att brännas upp, vuxit övermåttan högt'. Husbonden svarade dem: 'Jag skall plantera mig en ny vingård; dit skola vinkvistarna bäras, och där skola de slå rötter. Och jag skall själv gödsla den, och den skall bliva uppfylld av det yppersta vin.

Och jag själv skall bevaka den, och om något skadligt kommer in där, skall vinet blott gödas därav och varda ännu sötare, medan det skadliga skall förintas och vissna bort och hastigt falla till stoft, så att det ej kan skada mer. Men när denna vingårdens vin kommer till min församling, då skola alla glädjas och bringa ära och heder åt husbonden, som planterade vingården och gödslade den. Glädjas skall även den, som satte rötterna, och Gud skall icke heller glömma den, som bar dit vinkvistarna. Genom denna vingård skola många andra vingårdar, som länge stått torra, växa till igen och börja bära frukt efter sin förnyelses dag.'»