Om någon anhåller att bliva upptagen i klostret, så må hon aldrig upptagas förrän ett helt år förflutit. Första gången må man alltså säga till henne: 'Kom tillbaka till oss om tre månader; under tiden skola vi överlägga om dig'. När hon kommer tillbaka vid fastställd tid, skall abbedissan fråga henne, av vilket uppsåt hon begär att bliva upptagen i klostret och av vilka band hon kvarhålles i världen.

Efter att hava hört hennes anledningar och föresats skall abbedissan säga till henne: 'Dotter, stundom döljer sig falskhetens snara under det som ser gott ut, och bristande förtänksamhet om framtiden bedrager många. Kom därför tillbaka till oss om några månader och visa oss din åstundan, om den står fast i det goda.'

När hon kommer tillbaka och ödmjukar sig som förr, må man framhålla för henne, vad som är hårt och strängt i klosterlivet: att man måste förakta världen och glömma sina anhöriga. Om hon lovar att iakttaga allt detta, så skall vid slutet av året hela klostersamfundet samtycka till att mottaga henne. Om det är en sådan person, om vars liv intet tvivel föreligger, så kunna alla giva henne sitt samtycke första gången hon kommer med sin begäran, men hon får ingalunda intagas i klostret, avlägga löftena och antaga dräkten, förrän året är ute.

Sedan hon fått tillåtelse att inträda i klostret, skall man sända bud efter stiftsbiskopen och bedja honom komma och inviga henne. När nu biskopen kommer, skall han gå ned till kyrkans dörr, där hon, som vill inträda i orden, står och väntar utanför. Han skall fråga henne: 'Är du fri från varje kyrkligt band, såsom äktenskap, löften och bannlysning?' Om hon svarar: 'Ja, jag är fri', skall biskopen fortsätta: 'Kanske skamkänsla eller sorg över världslig motgång driver dig till klostret, eller kanske du besväras av stora skulder, som du ej kan betala?'

Om hon då svarar: 'Ingalunda driver mig sorg eller skam till att taga detta steg, och alla mina skulder har jag nu efter förmåga betalat', må biskopen tillägga: 'Begär du inträde i denna orden i Jesu Kristi namn och till hans högt heliga moders, Jungfru Marias, ära?' Sedan hon svarat: 'Ja, det begär jag', må biskopen leda in henne i kyrkan med orden: 'Se, nu går hon värdigt in i denna orden'.

Medan hon går in i kyrkan, må man framför henne bära en röd fana, på vars ena sida min lidande lekamens bild och på vars andra sida min moders bild är avmålad, så att den nya bruden, när hon ser bilden av sin nye brudgum, som lider på korset, må lära tålamod och fattigdom, och när hon ser min jungfruliga moder, må lära kyskhet och ödmjukhet. Inledd i kyrkan, må hon ställa sig vid kyrkdörren, och biskopen må gå ett litet stycke från henne åt andra sidan för att inviga hennes ring.

Två tända bloss skola bäras fram till fanan framför henne och brinna, så länge mässan pågår. Biskopen må läsa följande bön: 'Allsmäktige, evige Gud, du som i din misskund och barmhärtighet fäst dig en ny brud, välsigna denna ring, så att din tjänarinna, liksom hon till det yttre bär den nya brudens tecken på handen, till det inre må förtjäna att bära din tro och kärlek. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.'»