Först skall man uppföra kyrkan, systrarnas kloster och prästernas gård på deras platser, såsom ovan är sagt. Efteråt skall man inrätta konventet. Och om man till äventyrs icke skulle kunna fullborda allt detta på kort tid, så må man dock noga beakta, att ett konvent icke inrättas, förrän åtminstone så mycket fullbordats, att klosterfolket utan oro och fruktan kan bo där. Icke heller skola så få systrar upptagas i början, att de icke ha tillräckliga krafter för att kunna sjunga sitt officium, och icke heller få prästerna vara färre än att de varje dag äro i stånd att sjunga den föreskrivna tidegärden.

Sedan må i klostret upptagas så många andra personer, att det angivna antalet systrar och bröder blir fullständigt. Var och en av de nämnda 'grundläggarna' av klostret må, när han ingår i denna orden, föra med sig så stor penningavkastning, att den under varje år (det må nu vara ett fruktbart eller ofruktbart år) är tillräcklig att förskaffa honom bröd och dryck, och lämna den att förvaltas av abbedissan.

De penningar, varmed rikets folk frivilligt bidrager, skall abbedissan använda till att förse alla med föda, kläder och nödvändiga bostäder. När antalet av de första personerna, som äro att räkna såsom klostrets grundläggare, är fullständigt och var och en av dem har sin årliga försörjning av bröd och dryck, få icke de, som sedermera inträda i orden, eller andra personer giva klostret gods eller inkomster, ty när en person i klostret avlidit, upptages en annan i den avlidnes ställe, enligt ovan-nämnd ordning.

Och ända tills en annan fyllt den tomma platsen, skola den avlidna personens kläder och inkomst i mat och dryck dagligen användas till de fattigas nytta. Vart år skall man före allhelgonadagen räkna ut, hur mycket man behöver ge ut till föda och nödvändiga ting under nästa år, och det som då återstår av matvaror eller penningar må man giva åt de behövande på dagen efter allhelgonadagen, d. v. s. på alla själars dag. I gengäld må klostret ej betungas av någon gästning. Man må ock veta, att om någon gång det följande årets föda icke skulle synas tillräcklig, så må man av det innevarande årets penningar och matvaror lägga så mycket till det kommande årets som är nödvändigt, men icke mera, såframt abbedissan icke vill äventyra sin själ. Det som sedan blir över må givas åt de fattiga.

Så ofta man skaffar nya kläder, skall man giva de gamla åt de fattiga. Abbedissan må ock veta, att om hon låter uppföra flera hus än vad invånarnas sanna behov fordrar eller skrytsamt ståtliga hus, så skall detta tillräknas henne som en lika svår synd som om hon hade rånat fattiga människor på deras egen föda och klädedräkt.

När sedan någon erbjuder sin son eller dotter till klostret, må han alltid offra någon allmosa åt klostret, dock ej inkomster i penningar eller jordagods, så länge varje person har försörjning av bröd och dryck av de förut skänkta godsen. Något må emellertid offras, på det att de ej må uppträda tomhänta i sin Guds åsyn. Denna offergåva skall icke vara påtvingad och icke heller fastställd av konventet utan vara anpassad efter den offrandes vilja och godtycke, så att man med tacksamhet tager emot vad han kan eller vill giva. Personer, som äro alldeles utfattiga, må tagas emot för intet. Och märk vidare, att det som offras på detta sätt ingalunda får brukas till klostrets nytta utan skall givas åt fattigt folk och åt behövande kyrkor, såframt icke klostret tynges av en nöd, som ovillkorligen måste avhjälpas.

För övrigt må man på inga villkor taga emot det som erbjudes konventet av någon, förutom offergåvorna av dem, som grundlägga klostret och först inträda i orden och som icke böra komma in tomhänta. Skulle dock konventet tyngas av olidlig nöd och sålunda vara tvunget att mottaga det som erbjudes, så bör man vara försiktig och noggrant utforska, om det icke är illa förvärvat gods som erbjudes. Efter moget övervägande må abbedissan säga till givaren: 'Det är oss föreskrivet att endast taga emot gåvor, som utgöras av säkert och väl förvärvat gods. Jag beder dig därför att återkomma den eller den dagen; sedan du noggrant undersökt din offergåvas rättfärdighet, må du inför vittnen offra den åt din Gud.' När han så återkommer med sina vittnen, må hans offergåva mottagas, och konventet skall bedja för honom, och han skall räknas bland dess välgörare.

Men om det är tvivel underkastat, huruvida godset är väl eller illa förvärvat, och några mena så och andra så, då får det ingalunda mottagas, i hur stor nöd man än är; dock skall givarens vilja kungöras för konventet, och alla skola bedja för honom för kärleks skull. Om någon har brinnande åstundan att offra någonting men konventet icke behöver det, må konventet säga till honom: 'Vi vilja gärna taga emot dina skänker, och vi innesluta dig i vår kärlek, men då vi nu själva icke behöva dessa offergåvor, så råda vi dig och bedja dig ödmjukt, att du å våra vägnar och i vårt namn giver dessa offergåvor till fattiga eller till kyrkor, vilkas namn vi angiva för dig'. Och om han lovar och gör detta, så må hans bön höras.»