Mina helgon tuktade icke sin kropp därför att de hatade den utan därför att de ville anpassa den för sin Guds tjänst, för vilken den blivit skapad. Icke heller späkte de sig därför att de trodde sig därigenom bliva värdiga att utan min barmhärtighet vinna mitt rike - det är ju så, att även om människan hundra gånger dräpte sin kropp, så vore hon ändå icke värdig att genom sina egna förtjänster få mitt rike, om jag skulle behandla henne efter min rättvisa.

Det är mig alltså kärt och välbehagligt, att människan tar hänsyn till sin kropp såsom till ett svagt arbetsdjur, så att den kan sköta min tjänst; naturligtvis icke så, att den blir vällustig eller hejdlöst ägnar sig åt njutningar utan klokt tillfredsställer nödtorften, så som den svaga naturen begär det. Och eftersom det nu är svårt för alla att iakttaga måttet, så må, på det att de få bättre tillfälle till att göra gott, samma mått fastställas för alla, för högättad och lågättad, för fattig och rik; dess kraft skall den veta, som på sig själv lärt känna svagheterna genom att ha blivit frestad. Ty det rätta måttet läres genom prövning och fullkomnas genom tålamod och klokhet.»