Med de ödelagda vingårdar, om vilka jag talade med dig innan du hörde regeln, förstår jag de klosterregler, som nu ej hållas på det sätt som mina vänner genom ingivelse av sanningens Ande dikterat dem, eftersom klosterfolket på grund av överdådigt leverne och världsliga njutningar vikit av från den rätta vägen. Mina vänner, som följa dessa regler och se vilken sorglig villfarelse deras bröder göra sig skyldiga till utan att dock själva kunna förbättra det onda, de ropa till mig dag och natt i sitt hjärtas stora ängslan och bedja gråtande att de, som icke vilja förbättra sig, snarligen måtte fördrivas och de, som vilja bättra sig, måtte bliva fruktbara på goda gärningar.

Om jag, som är alla hjärtans rannsakare och alla ords lyssnare, finner några, som försöka rätta sitt klosters villfarelse och hålla sin regel i allt vad hon bjuder, nämligen i ödmjuk och regelrätt dräkt, i tillbörliga försakelser, i egendomslöshet, i iakttagandet av kyskhet och sann underdånighet samt i alla goda sedvänjor, så skall jag samverka med dem och kringgärda dem med min kärlek, liksom vingården plägar omgivas av sin mur, och jag skall giva dem min nåd, så att de nöja sig med livets nödtorft allena och undfly allt överflöd. (På det sättet dräpes mullvaden, vilken gnager rötterna, d. v. s. djävulens ingivelse, som åstundar att sönderslita de goda uppsåten genom ond begärelse, och väktarna vakna upp, d. v. s. deras samveten, som icke giva akt på sina själars frälsning, vakna till besinning, så att de börja att ständigt iakttaga sig själva.) Dessutom skall jag mätta dem med min andes sötma, och den skall styrka dem till att tjäna mig, som skapat dem och återlöst dem med mitt dyrbara blod.»