Här berättas om vår heliga moder Sankta Birgittas mormor och sedan om de heliga barn och barnbarn som utgått från hennes heliga bröst. Vår kära moder, abbedissan Margareta Clausdotter, har själv sammansatt och låtit sammanskriva det. Må Gud den allsmäktige förbarma sig över själen, amen, amen.

I Herrens namn, amen. Med Guds nåd hava vi tänkt att här berätta om Sankta Birgittas ätt, så mycket vi hava sport och hört av sanningsenliga människor. Först må man veta, att Sankta Birgittas morfar hette herr Bengt lagman och var broder till den konung som då styrde i riket. Han tog till hustru en mycket ädel och fager jungfru vid namn Sigrid, tillhörande en släkt, som var god men likväl ej så stor och mäktig som hans egen. Fördenskull blev konungen, hans broder, honom mycket oblid och sände honom på spe en klädnad som till hälften var av guldtyg och till hälften av vadmal. Han menade nämligen att han vanhedrat deras släkt.

Men herr Bengt lät besy hela vadmals delen med guld och pärlor och besätta den med dyrbara stenar, så att den blev kostbarare än den andra delen. Konungen uppsade då fred och vänskap med honom, hotade honom till hans liv och sände bud till honom, att han ville besöka honom. När herr Bengt fick veta detta, bad han fru Sigrid att hon skulle iföra sig sina bästa kläder och gå ut mot honom och undfägna honom det bästa hon kunde; men själv flydde han till skogen.

Frun gjorde som hennes herre hade bjudit henne, och då konungen fick se henne, behagade hon honom så mycket, att han steg av sin häst och tog henne i sin famn och sade: »Hade min broder detta ogjort, så skulle jag själv göra det». Och han sade till, att hans broder skulle komma hem i trygghet och frid. Man kan verkligen säga, att Gud gjorde med denna hedervärda fru så som han fordom gjorde med Ester, vilken konung Ahasveros tog sig till drottning för hennes ödmjukhets och stora fägrings skull, ty på liknande sätt blev denna berömvärda fru upphöjd för sin ödmjukhet och fägring, för sitt gudfruktiga liv och sina dygdiga gärningar. Av alla kallades hon därför fru Sigrid den fagra.

Därefter levde de i gudsfruktan samman några år och hade tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Sedan behagade det Gud att kalla henne från världen. Hon fick nu helsot och låg en månad på sin sotsäng. Därefter tog hon farväl av sin herre och antvardade åt Gud sin själ. Man kan väl utan tvekan tro, att Gud själv utvalt denna fru, eftersom han visste vilken ädel frukt han ville låta framgå av en av hennes grenar, sig till heder och Sveriges rike till glädje och fromma.

Därefter lät herr Bengt jorda henne med stor heder i Sankta Klaras kloster i Stockholm framför högaltaret, och med stor gudstjänst lät han begrava henne. Nu må man veta, att denna fru Sigrid efterlämnade tre döttrar. Den första hette fru Ramborg. Hon ligger i Riseberga kloster. Hennes herre och husbonde var junker Erengisl, och han ligger i Svanhals, i den byggnad som då var deras stenhus och nu är kyrkan. Och den värdige herren, hennes make, yppade mot slutet av sitt liv, att den ärade frun var så god jungfru då han dog som hon var då hon kom till honom.

Att han yppat detta, det tyckte hon, så länge hon levde, mycket illa vara. Fru Sigrids andra dotter hette fru Ingrid och satt uppå Aspanäs. Hon var en god och gudfruktig fru. I hennes vård kom vår kära moder Sankta Birgitta efter sin moders död. Och samma fru bevittnade många goda och gudliga ting med henne då hon var barn, bland annat hur Jungfru Maria satt och hjälpte henne med handarbetet och andra dylika händelser. Fru Sigrids tredje dotter hette fru Ingeborg.

Hon hade en ärad herre till husbonde som hette Birger Petersson, lagman i Uppland, en god herre och mycket gudfruktig. Han grundade många kyrkor och kloster och lät värdigt bygga dem, och framför allt Sko kloster. Rom och Jerusalem och många heliga orter besökte han, såsom hans fader och föräldrar före honom, något som Gud själv intygade om honom. Denna hans hustru fru Ingeborg var en mycket god och gudfruktig kvinna, fullkomnad i dygder. Hon skylde sin gudlighet och bevarade den invärtes; till det yttre tedde hon sig efter välborna kvinnors sed.

Fördenskull ansågs hon vara högfärdig av en klosterfru. Men för denna klosterfru visade sig följande natt en hedervärd människa, som högeligen klandrade henne och sade: »Du höll min tjänstekvinna för att vara högfärdig, men detta är ingalunda sant, ty jag skall låta en dotter framgå av henne, med vilken jag skall stifta mitt fredsförbund».

Det hände en gång, att denna fru led skeppsbrott vid Öland. Många människor drunknade. Men den hertig, som svältes ihjäl här i riket på Nyköping, var i närheten, och han bar henne i land med mycket besvär och i stor fara. Hon var då havande med vår moder Sankta Birgitta. Och natten efteråt visade sig för henne en människa i skinande vita kläder som sade: »Du har blivit räddad ur döden för det godas skull som du bär i ditt liv. Uppfostra det i kärlek till Gud, ty det är dig givet av Gud.» Detta gjorde hon, och detsamma gjorde hon med alla sina andra barn, ty hon uppfostrade dem i djup gudsfruktan.

Man må veta, att denna fru Ingeborg hade sju barn, tre söner och fyra döttrar. Hennes förste son hette Peter, den andre Bengt, den tredje Israel. Hennes första dotter hette Ingrid, den andra Margareta, den tredje Katarina, och den fjärde var vår kära moder Sankta Birgitta. Eftersom denna fru var så fullkomnad i dygder, behagade det Gud att kalla henne från världen. Hon blev sjuk och visste på förhand om och förutsade sin död några dagar innan hon dog. Och då hon såg sin herre och flera andra gråta och sörja, så sade hon: »Varför sörjen I? Tillräckligt länge har jag levat här. Nu är det skäl att glädjas, ty jag är kallad av en förnämare herre.»

Därefter välsignade hon make och barn och somnade i Gud. Denna fru levde väl, och därför är hon salig hos Gud. Och länge var denna fru i himmelriket, ty sedan Sankta Birgitta blivit vuxen och fått sann kunskap om Gud, så hände det en gång, att Jungfru Maria kom till henne och hade med sig nämnda fru Ingeborgs själ, Sankta Birgittas moder. Och Jungfru Maria talade till själen och sade: »O dotter, älskar du denna din dotter Birgitta?» Själen svarade: »O min fru, du vet hur det är med oss.

Älskar hon Gud, då är hon mig kär; älskar hon icke Gud, då är hon mig förhatlig och led.» Och man må veta, att hon och hennes värdige herre, de bodde i Uppland på en gård som kallas Finsta och ligger icke långt från Uppsala. Och där födde hon sin heliga dotter Sankta Birgitta och flera av sina barn, men nu vila hon och hennes ärade herre i Uppsala domkyrka i Sankta Katarinas kor.