När Sankta Birgitta sedan kommit till laga år, gav hennes fader henne åt en ärad herre till hjonelag vid namn herr Ulf Gudmarsson. Denne var mycket god och gudfruktig och rättvis; han fruktade Gud i allting och var lagman i Uppland. De fingo tillsammans åtta barn, fyra söner och fyra döttrar. Deras förste son var herr Karl Ulfsson, den andre herr Birger Ulfsson, den tredje Bengt, den fjärde Gudmar. Sankta Birgittas första dotter hette fru Märta, den andra fru Cecilia, den tredje vår moder Sankta Katarina, den fjärde jungfru Ingeborg.

När Sankta Birgittas första dotter, som hette Märta, var kommen till laga ålder, så gav hennes fader henne åt en mäktig herre vid namn Sigvid Ribbing. Han var en mycket hård och grym man och är den rövaren som det står om i Uppenbarelserna, bok VI, kapitel 23, 24 och 25. Fördenskull bedrövades Sankta Birgitta över att hennes dotter skulle komma i en sådan omild mans våld, och hon ville ej gå in den sal, där de kommit samman till bröllopsglädjen utan satt för sig själv i hjärtats djupa bedrövelse, och hon var då havande med fru Cecilia.

Då talade barnet, som låg i hennes moderliv, och sade: »Min kära moder, dräp mig icke». Hon svarade: »Mitt kära barn, om Gud har givit dig själen, så icke skall jag dräpa dig». Sedan tog hon på sig sina bästa kläder och gick in och gjorde alla glada. Och man må veta, att denna fru Märta hade en son med sin herre, Sigvid Ribbing, och han hette herr Peter Ribbing. Denne herr Peter Ribbing fick sig till hustru herr Karls syster på Tofta. Hon var herr Ulf Åbjörnssons dotter och herr Erengisl jarls systerdotter, han som var gift med Sankta Birgittas systerdotter.

Samme herr Peter Ribbing och hans hustru fru Kristina fingo inga barn tillsammans. Han for till den heliga graven och dog på vägen och kom aldrig åter. Och man må veta, att fru Märta, Sankta Birgittas dotter, efter herr Sigvid Ribbing fick en annan ärad herre, som hette herr Knut Algotsson. Med honom hade hon två döttrar. Den första var syster Ingegerd Knutsdotter, som här var den första vigda abbedissan. Mycket gott gav hon här in med sig av sitt arv, som hon hade tagit efter sina föräldrar. Den andra dottern till fru Märta hette fru Katarina Knutsdotter; hon blev gift i Norge.

Och man må veta, att sedan fru Märta fått herr Knut Algotsson, så uppehöll hon sig mycket i Norge, ty den släkten var mycket rik på gods både i Sverige och Norge och Halland. På den tiden var konung Magnus' son, junker Håkan, konung i Norge. Och han fick konung Valdemars dotter av Danmark som hette drottning Margareta, vilken då var mycket ung, vidpass tolv år.

Fru Märta var då hennes hovmästarinna, och vid samma tid hade hon hos sig sin egen dotter, jungfru Ingegerd Knutsdotter, och det hände ofta, att drottningen och syster Ingegerd båda två fingo av samma ris. Och de umgingos kärleksfullt med varandra i sin barndom. Och längre fram, när drottningen hade kommit hit till riket för att styra och syster Ingegerd Knutsdotter hade blivit abbedissa här i klostret, så älskade drottningen henne mycket - och klostret också - både för den kärleksfulla umgängelse, som de haft tillsammans i sin uppväxttid, och för hennes heliga släkts skull.

När sedan drottning Filippa kommit till riket, så lät drottning Margareta hämta fru Katarina Knutsdotter från Norge, som nyss hade blivit änka, och skickade henne till att vara drottning Filippas hovmästarinna. Emellertid dröjde det icke länge förrän hon dog i Kalmar. Och därefter fördes hon hit och jordades här i Vadstena. Vidare må man veta, att herr Karl Ulfsson, Sankta Birgittas son, den äldste näst fru Märta, han var tre gånger gift. Hans första hustru hette fru Katarina Gislesdotter, den andra hette fru Gyda och var född i Norge, den tredje hette fru Karin, herr Kettil Glysings dotter.

Herr Karl var en mycket munter och lustig man. Emellertid älskade han Jungfru Maria och hyste innerlig kärlek till henne och sade ofta, att hellre ville han evärdligen vara i helvetet än att denna jungfrun, Guds moder, skulle fjärmas från Gud i allra minsta mån. När Sankta Birgitta hade vistats några år i Rom, bjöd vår Herre henne att låta sina söner komma inför påven i deras ridderliga skrud, till vittnesbörd för henne om vem hon vore. Och på det att de ärenden måtte få desto bättre framgång, som Gud hade antvardat åt henne till att uträtta, kommo de båda till Rom, herr Karl och herr Birger.

Någon tid efter deras ankomst tog Sankta Birgitta dem båda med sig och trädde inför påven. Herr Birger hade då fotsida kläder och det bälte som han plägade bära, och han var helt och hållet klädd på det mest höviska sätt. Men herr Karl hade klätt sig med sin ridderliga skrud på det sätt som de pläga vilka älska världen, med silverbälte, bjällerbälte, riddarkedja och halsband som då var sed, och han hade på sig en hermelinsmantel, och skinnen voro uppstoppade både ovan och nedan, och när han gick eller rörde sig, såg det ut som om djuren hade varit levande och som om somliga sprungo uppåt och andra nedåt, och vartenda djur hade en förgylld klocka om sin hals och en guldring i munnen.

Då påven hade sett dem båda, sade han till herr Birger: »Du är moderns son», men till herr Karl sade han: »Du är världens son». Då föll Sankta Birgitta på knä för påven och bad ödmjukt om syndaförlåtelse för sina söner. Påven kände på herr Karls bälte och på andra plagg som han hade på sig, och han sade: »Att bära denna tyngd vare honom nog till syndabot». Då sade Sankta Birgitta: »O helige fader, skilj honom från synderna; jag vill skilja honom från bältet».

Nu må man veta, att när Sankta Birgitta for till den heliga graven, hade hon tre av sina barn med sig, nämligen herr Karl, herr Birger och Sankta Katarina, vidare två tjänare och den helige magister Petrus och priorn i Alvastra, så att de voro åtta personer, och då uppenbarade vår Herre för Sankta Birgitta, att de alla skulle komma tillbaka utom en av dem, då de kommo till Neapel i Siciliens rike. Änkedrottningen, som styrde riket, hette Johanna, och hon var Sankta Birgitta en synnerligen god vän och älskade henne mycket.

Då lärde Sankta Birgitta sina söner, hur de skulle träda inför drottningen och vördnadsfullt hälsa henne efter deras lands sed, i det de bugade, föllo på knä och kysste hennes fötter. När herr Karl kom fram till drottningen, hyllade han henne så som det hövdes och så som det anstod henne. Och sedan kysste han henne på munnen. Eftersom han vågade detta, fattade drottningen stor kärlek till honom, och hon ville ingalunda låta honom fara därifrån utan sade, att hon för jämnan ville behålla honom och hava honom till man. Sankta Birgitta sade, att detta ingalunda kunde ske, emedan hans hustru ännu levde hemma i Sverige.

Drottningen sade emellertid, att det brydde hon sig icke om, utan det skulle vara som hon ville. Därefter gick Sankta Birgitta till sina gudliga böner och bad Gud om hjälp. Och då blev herr Karl sjuk och fick sin helsot, och några dagar efteråt dog han.

Drottningen lät jorda honom och sörjde mycket över hans död och nedlade så stor kostnad på hans jordafärd som om han varit hennes gemål. Magister Petrus, som då var närvarande, vittnade detta. Han insjuknade i Neapel på den helige aposteln Mattias' dag, och femtonde dagen därefter dog han och jordades där i Neapel, och på Kristi himmelsfärdsdagen därefter kom hans själ till himmelrikets ära, enligt vad magister Petrus sade och Gud uppenbarade för Sankta Birgitta.