HUR BIRGITTAS MODER DOG

Emellertid insjuknade hennes moder, en kvinna, som var dygdig i allt. Några dagar i förväg visste hon och förutsade sin död. När hon nu skulle skiljas hädan och hon såg sin man och andra sörja, sade hon: »Varför sörjen I? Jag har levat tillräckligt länge. Vi böra glädjas, ty jag är kallad till en mäktigare herre.» Och hon kallade fram sina barn, välsignade dem alla och insomnade i Herren.

HUR HON REDAN SOM FLICKA SÅG UNDERBARA TING
När flickan Birgitta, Kristi brud, redan uppnått sitt sjunde år, såg hon en gång, när hon låg vaken, mitt emot sin säng ett altare och en fru i skinande kläder sitta ovanför altaret. Frun hade en kostbar krona i handen och sade: »Kom, Birgitta!» Hon hörde det, steg upp ur sängen och sprang fram till altaret. Frun sade till henne: »Vill du hava denna krona?» Flickan jakade, och sagda fru satte kronan på hennes huvud, så att Birgitta då liksom kände, hur kronans ring vidrörde hennes huvud. Hon återvände till sin säng, och synen försvann, men hon kunde dock aldrig glömma den.
HUR HON SÅG KRISTUS KORSFÄST
I tioårsåldern hörde hon en gång predikas i en kyrka om vår Herres Jesu Kristi lidande. Följande natt såg hon i drömmen Kristus, liksom vore han korsfäst i samma stund, och han sade till henne: »Se, huru plågad jag är!» Hon trodde, att det hade skett just i den stunden, och svarade i sömnen: »O Herre, vem har gjort dig detta?» Jesus Kristus svarade: »De, som förakta mig och glömma min kärlek, de hava gjort mig detta». Hon återvände då till sig själv, och från den dagen väckte Kristi pina en sådan innerlig kärlek i hennes hjärta, att hon sällan kunde minnas den utan tårar.
HUR EN OKÄND JUNGFRU SÅGS SITTA BREDVID HENNE
När hon i sitt tolfte år en dag sysslade med att handarbeta i silke och guldtyg tillsammans med jämnåriga flickor och mycket ängslades i sin själ, emedan hon ej kunde utföra sitt arbete efter önskan, kom hennes moster, en mycket from och lovvärd fru, i vars vård hon kommit efter sin moders död, in i rummet och såg en okänd jungfru sitta bredvid Birgitta och syssla med samma arbete som hon. Vid mosterns inträde försvann denna okända jungfru. Mostern frågade henne nu, vem den flicka varit, som arbetat tillsammans med henne. Birgitta svarade, att hon icke sett någon. Mostern såg på arbetet och fann detta så fint utfört, att hon lät de betraktande förstå, att det ej kunde vara ett verk av en så späd flicka utan hade gudomligt ursprung. Därför brukade denna fru förvara handarbetet bland sina reliker såsom varande något heligt.
HUR MOSTERN FANN BIRGITTA BEDJANDE OM NATTEN
En natt gick nämnda moster hemligen in i flickornas sovkammare och fann där Birgitta ligga naken framför sin säng och bedja under tårar. Mostern misstänkte, att det var ett okynne från flickans sida och hämtade ett ris. Men när hon skulle lyfta det över Birgittas rygg för att slå henne, brast det genast sönder i små stycken. När mostern såg detta, blev hon högeligen förvånad och sade: »Vad har du gjort, Birgitta? Ha kvinnorna lärt dig några svekfulla böner?» Flickan svarade gråtande: »Nej, fru moster; jag steg bara upp ur sängen för att prisa honom, som alltid brukar hjälpa mig». Mostern frågade: »Vem då?» Flickan sade: »Den Korsfäste, han som jag såg». Fördenskull började mostern att från denna dag allt innerligare älska och vörda henne.
HUR HON SÅG DJÄVULEN
Icke långt därefter såg Birgitta i vaket tillstånd, när hon lekte med flickor, djävulen, som såg ut att hava hundra händer och fötter och var fruktansvärt vanskaplig i allt. Förskräckt sprang hon till sin sängkammare. Där visade sig djävulen åter för henne och sade till henne: »Jag förmår intet, om ej den Korsfäste tillåter det». När kvinnorna kommit, frågade de, vad som hänt henne och varför hon var så förskräckt. Hon svarade: »Jag fick ont i hjärtat», och då frågade dessa kvinnor henne ej mera. Efter några år kom emellertid hennes moster och fick höra hela sanningen av henne. Hon rådde henne att i tystnad fördölja vad hon hade sett, hava gott hopp, innerligt älska Gud och akta sig för varje lättfärdighet.
HUR HON BLEV GIFT OCH HUR HON LEVDE I SITT ÄKTENSKAP
Emellertid trolovades fru Birgitta med en ung man, en rik, ädel och klok riddare, som kallades herr Ulf till Ulvåsa, furste av Närke. De levde i ett så hedervärt äktenskap med varandra, att båda makarna ett helt år levde i jungfrulighet, i det de fromt bådo till Gud, att om de skulle komma samman, denne allas Skapare måtte av dem skapa en avkomma, som skulle ägnas åt hans tjänst. Fru Birgitta älskade Gud och aktade sig noga, så att ingen skulle kunna säga något ont om henne och så att hon ej skulle kunna giva anledning till tadel. Därför undflydde hon lättfärdigheten och de ställen och personer, genom vilka hon kunde få någon fläck på sig. Hon hade ärbara tjänarinnor och dygdiga väninnor hos sig, och med sitt tjänstefolk var hon sysselsatt med arbete för gudstjänstbruk eller för nästans nytta.
HUR HON BAD OCH HUR EN BÖN INGAVS HENNE
I bön och tårar var Kristi brud så ivrig, att hon i sin mans frånvaro vakade nästan hela nätterna och icke skonade sin kropp från många knäböjningar och hårda späkningar. Hon hade ständigt bett Gud i sina böner, att något passande sätt att bedja måtte ingivas henne. Därför hände det en dag, att hon på underbart sätt blev upplyft i anden, och en mycket vacker bön om Kristi lidande och om den allrasaligaste Jungfru Marias liv och lovprisning ingavs henne då. Den bevarade hon i så trofast minne, att hon sedan läste den varje dag. Därför uppenbarade sig Sankta Maria sedan en gång för henne och sade: »Jag har utverkat denna bön åt dig. Därför skall du, när du läser den, undfå min Sons hugsvalelse.»
OM HENNES BIKT
Hon brukade flitigt bikta, och till biktfader hade hon en mycket kunnig och from magister i teologi, som hette magister Mattias. Han kommenterade hela Bibeln på ett utmärkt sätt, skrev många bokvolymer och författade prologen till böckerna om fru Birgittas himmelska uppenbarelser. Hon lydde honom i allt svårt, och därför brukade denne biktfader förtroligt säga till sina vänner: »Detta är hos fru Birgitta tecknet på någon framtida nåd, att hon gråter lika mycket över lätta synder som andra över de allra värsta och icke lämnar något outrannsakat i sina ord eller gärningar».
OM HENNES FASTA
Hon övade i riklig mängd stora fastor och andra försakelser, när hon kunde, och avhöll sig mycket ofta från kräsliga ting men hemligen, så att det icke skulle märkas av hennes man eller av andra.