HUR DJÄVULEN VILLE BEDRAGA HENNE |
När fru Birgitta en dag på Andens bud skulle besöka en man, som var besatt av djävulen, lyfte sig hennes häst, på vilken hon plägade rida och som förut varit ytterst sedig, så högt från marken, att alla kunde se skorna på hans hovar. Av denna hästens stegring fick fru Birgitta ont i ryggen en lång tid,
varför det förunnades henne att förstå, att det hade väckt djävulens avund, att denne syndare skulle omvändas.
|
HUR FRU BIRGITTA BLEV BEDÖMD AV EN BISKOP I HJÄRTAT OCH VAD SOM DÅ HÄNDE HENNE |
När Kristi brud en gång satt till bords med en from biskop och hon till Guds ära njöt av den läckra mat som var framsatt, dömde biskopen henne i sitt sinne och tänkte i sitt hjärta: »Varför avhåller denna fru, som har en sådan andlig gåva, sig inte från den läckra maten?» Hon visste ingenting om dessa tankar, men fram emot kvällen hörde hon detta i anden: »Säg till biskopen: Jag är den, som fyllde herden med min ande - månne för hans fastors skull? Jag är den, som kallade gifta profeter - vad hade de gjort sig förtjänta av? Jag befallde profeten, att han skulle taga sig en trolös hustru - månne han icke lydde? Jag är den, som talade lika milt till Job i hans välmågas tid som då han satt på askhögen.
Och därför, emedan jag är underbar i mina gärningar, gör jag utan föregående förtjänster allt som behagar mig». När biskopen hörde detta av henne, kände han igen sig själv, ödmjukade sig och bad fru Birgitta bedja för honom. Då visade sig tre dagar efteråt den allrasaligaste Jungfru Maria för Kristi brud och sade till henne: »Säg samme biskop, att emedan han brukar börja alla sina förkunnelser med min lovprisning och emedan hans dom var kärlekens och icke avundens, så förtjänar kärleken att hugsvalas. Säg honom därför, att jag vill vara en moder för honom och föreställa hans själ för Gud. Och jag skall nu visa honom, huru han är det sjunde bland de djur, som visats för dig. Och han skall bära mina ord inför konungar och biskopar.» Denna uppenbarelse om de sju djuren återfinnes utförligare i uppenbarelsernas bok. |
HUR FRU BIRGITTA ÅTERVÄNDE FRÅN SVERIGES KONUNG OCH HUR HENNES SON DOG |
När fru Birgitta återvände från Sveriges konung till Alvastra kloster, fann hon sin son, som hon för länge sedan lämnat kvar där sjuk, ligga för döden.
Hon grät mycket över hans långa sjukdom och ansåg, att detta hade hänt för hans föräldrars synders skull. Då visade sig djävulen för henne och sade:
» Vad går det åt dig, kvinna? Varför förstör du ditt ansikte med så mycket tårar och besvärar dig i onödan? Tror du väl, att dessa tårars vatten kan stiga upp till himmelen?»
Samma timma visade sig Kristus i mänsklig gestalt för sin brud och sade: »Denne gosses sjukdom är icke förorsakad av stjärnornas konstellationer, såsom de dåraktiga säga, och icke heller av hans synder; nej, han har blivit sjuk på grund av sin kroppsliga natur och på det att hans krona skall bli större. Därför, om han hittills har kallats Bengt, Ulfs son, så skall han hädanefter kallas tårarnas och bönernas son, och jag skall göra ett slut på hans nöd.» Femte dagen därefter hördes den ljuvligaste sång, liksom av fåglar, mellan gossens säng och väggen, och då for gossens själ hädan, och den Helige Ande sade till fru Birgitta: »Se vad tårarna göra! Nu flyttar ändå sonen av tårarnas vatten till vilan. Därför hatar djävulen goda människors tårar, som ha sitt upphov i helig kärlek.» |
OM EN BRODER, SOM LÅG SJUK I ÖVER TRE ÅR |
En lekbroder av helig vandel i Alvastra kloster låg sjuk i över tre år. Kristi brud besökte honom på sin brudgums befallning och sade till honom: » Var noggrannare i din bot, ty du har någonting fördolt i hjärtat och du kan inte dö, så länge du håller det fördolt». Han svarade, att han icke hade någonting, som han icke yppat vid sin bot, men då sade hon: »Tänk efter, i vilken avsikt du inträtt i klostret och i vilken avsikt du hittills levat här». Då brast han ut i tårar och sade: »Välsignad vare Gud, som sänt dig till mig! Jag vill säga sanningen, ty jag har någonting fördolt, som jag aldrig vågat förråda, ty när jag ville bikta blev min tunga alltid såsom fjättrad, och dessutom greps jag aven så stor blygsel, att jag ej kunde uppenbara det.
Därför gjorde jag, var gång jag biktade, en ny avslutning på mina ord, i det jag till sist sade: 'Jag återställer mig syndare åt Gud och åt alla Guds helgon från alla synder, som jag sagt för eder, min fader, och även från dem, som jag icke sagt', och jag trodde att allt blev förlåtet genom denna avslutning, men nu vill jag gärna, om det behagar Gud, säga det för hela världen.» Han kallade på biktfadern, yppade under tårar allt för honom, och dog icke långt därefter. |
OM DEN FRESTELSE TILL FROSSERI, SOM HEMSÖKTE FRU BIRGITTA |
Fru Birgitta blev en gång så svårt frestad av glupskhet, att hon av hunger knappt förmådde tänka på något annat. Till slut fick hon i anden se en neger med en brödbit i sin hand och en underskön yngling med ett förgyllt käril. Ynglingen sade: »Varför plågar du henne, som är överlämnad i min vård?» Negern svarade: »Emedan hon skryter med en avhållsamhet, som hon icke haft, ty hon upphör icke att fylla sin buk, förrän den är full av välsmakande träck. Därför räcker jag fram min brödbit, på det att fetare föda må förefalla henne begärligare.» Ynglingen svarade: »Du vet mycket väl, att hon icke har en okroppslig natur såsom vi utan en jordisk stofthydda, och eftersom hon är svag och orolig, behöver hon ständig vederkvickelse».
Och denne neger sade: »Eder Kristus fastade och åt ingenting; profeterna åto bröd och drucko vatten i måttlig mängd. Därför förvärvade de sig höga ting, men hur skulle hon kunna förtjäna detta, hon som alltid känner hunger?» Ynglingen svarade: »Månne han icke även är din Kristus liksom han är vår?» Negern svarade: »Ingalunda; jag vill aldrig ödmjuka mig för honom utan göra det som är honom emot, eftersom jag icke kan komma tillbaka till hans härlighet». Ynglingen svarade: »Vår Kristus lärde oss icke att fasta för att kroppen skulle bli övermåttan försvagad utan för att den skulle ödmjuka sig och icke förhäva sig emot sin själ. Vår Kristus begär heller icke det som är omöjligt för naturen utan blott att man tyglar den; han frågar icke efter vad och hur mycket någon förtär utan i vilken avsikt och kärlek det sker.» Negern svarade honom: »Det är rättvist, att vad denna kvinna icke erfarit i sin ungdom, det skall hon känna på sin ålderdom». Ynglingen invände till detta: »Berömvärd är avhållsamhet från synden, men icke hindra purpurtyg och läckert kött någon från att komma till himmelen, om man blott nyttjar det med gudskärlek; ja om man är uppfostrad till det och van vid det, bör man stundom njuta det och vara tacksam för det, så att icke köttet blir svagt». Sedan visade sig Jungfru Maria för henne i samma stund, prydd med krona, och hon sade till negern: »Tig, du köpslagare! Du är avundsjuk, emedan hon är bestämd för mig.» Negern sade då: »Om jag inte kan göra något annat, skall jag ändå kasta törntaggar på hennes klänningsfransar». Jungfrun sade till honom: »Jag skall hjälpa henne, och så ofta du kastar något, skall det kastas tillbaka i ansiktet på dig, och så skall hennes krona fördubblas». Icke långt efter det hon sett detta, blev hon kvitt all frestelse till frosseri. |