OM EN SÄRSKILD ANDENS GÅVA

Man bör även veta, att Kristi brud från början, då hon besöktes av Guds ande, hade denna gåva, att när människor, som voro fyllda av djävulens ande eller som voro bortvända från det goda, nalkades henne, så kände hon en sådan stank i näsan och en sådan bitter smak i munnen, att hon knappt kunde stå ut. Det hände alltså, att en man, som var bortvänd från det goda och återfallen i sina forna synder, satt och talade med Kristi brud och då sade till henne: »Hur är det med den ande, som du säges ha - är den av dig själv, av någon annan eller av djävulen?»

Hon förmådde knappt uthärda hans onda lukt och svarade: »Du har en stinkande innebyggare, och stank utgår från din mun. Gör därför bot, så att icke Guds straffdom må drabba dig.» Han gick bort i vredesmod, men när han somnat, hörde han oräkneliga röster säga: »Låtom oss draga det svinet till svinens hemvist, ty han har föraktat de frälsande råden!» Han återvände till sig själv och bättrade fullständigt sitt liv, och lukten kändes av fru Birgitta förvandlad till en vällukt. Något liknande hände fru Birgitta även i Famagusta på Cypern, när hon talade med en munk, och vid många andra tillfällen hände något liknande.

OM DETSAMMA
Guds brud hade även denna särskilda förtjänst, att hon under de tjugoåtta år, som hon levde efter det hon börjat ha Guds ande, aldrig gick eller förflyttade sig till andra orter eller någonsin dröjde på någon plats utom genom ingivelse och den Helige Andes befallning.
OM STADEN MILANO
När hon var i Milano, stannade hon där en lång tid, och där svarade den heliga Jungfru Maria bland andra ord på en stor teologie magisters ord, såsom det står i de himmelska uppenbarelsernas bok.
OM ROM
I Rom stannade fru Birgitta längre, och detta icke bara för avlaternas skull utan även för löftenas uppfyllande. Hon blev där mångfaldigt besökt av uppenbarelser, som gällde både stadens tillstånd och alla stånds återställande till ett bättre skick, och hon fick där kunskap om mycket, som skulle hända i framtiden, såsom visas av de uppenbarelser, vilka utförligare innehållas i böckerna. Där i Rom blev även det uppfyllt, som förut lovats henne i Sverige för många år sedan i en uppenbarelse, nämligen att hon skulle gå till Rom och stanna där, tills hon där sett påven och kejsaren.

När herr påven Urban V ville återvända från Italien till Avignon, uppenbarade sig Jungfru Maria för fru Birgitta och sade henne några ord i en vision, nämligen att denne herr påve icke skulle återvända från Rom och icke heller begiva sig från Italien till Avignon, ty om han så gjorde, skulle det inom kort gå honom illa, såsom det utförligare innehålles i denna uppenbarelse, vilken fru Birgitta med sin egen hand räckte fram för samme herr påve i Montefiascone. Och vid detta tillfälle var herr påven Gregorius XI, som då kallades kardinal Bellifortis, närvarande.

Där i Montefiascone befallde även Jungfru Maria henne, att hon å hennes vägnar skulle säga till en prästman, eremiten Alfons, som hon var bekant och vän med, att han skulle skriva och kopiera böckerna om de uppenbarelser, som givits henne från ovan och som dittills hållits fördolda. Vid fru Birgittas död bekräftade Kristus detta och befallde henne, att hon skulle säga till sina biktfäder, att de skulle överlämna alla hemliga uppenbarelser och alla de, vilka de ännu icke överlämnat, på det att denne eremit skulle låta avskriva dem och till Guds lov och ära kungöra dem för folken.

I Neapel och Jerusalem stannade hon också länge, och där såg hon några visioner om ländernas tillstånd och nöd, om Jesu Kristi födelse och lidande och om folkens kallelse. I Jerusalem sade därför Kristus till henne: »Mina ord skola länge förkunnas och höras; sedan skola gärningar och järtecken komma. Därför skall du veta, att många ännu icke äro födda, vilka ljuvligen skola mottaga mina ord. Ty såsom det säges i mitt evangelium: 'Saliga äro de, som höra Guds ord', så säger jag nu: 'Saliga äro de, som nu höra mina ord och fullkomna dem i gärning'.

Och du skall veta, att efter din död skola många mottaga mina ord och i ljuvlig kärlek följa dem, ty de äro icke såsom fallande blomster utan såsom evärdeligen förblivande frukt.» Man bör även veta, att redan under sin mans livstid brukade fru Birgitta hemligen förrätta någon botgöring, men efter hans död var hon icke nöjd med denna bot. På trettio år brukade hon icke linnekläder utom till sin huvudbonad. På sin säng, som var redd på golvet, lät hon lägga ett bolstervar samt en kudde vid huvudgärden, och när hon sov, brukade hon ha ett enkelt täcke eller en kappa över sig.

När man frågade henne, hur hon kunde ligga och vila i en så stark kyla som den vilken är rådande i dessa trakter av Sverige, svarade hon: »Jag känner invärtes en så stark glöd av den gudomliga nåden, att den utvärtes kölden icke kommer mig att behöva en vekligare säng». Hon brukade både dag och natt så ofta falla på knä, böja sig och kasta sig framstupa, att det var ett under, att en så bräcklig människa förmådde uthärda så mycken möda. På fredagarna brukade hon drypa brännande droppar av vaxljus på sitt bara kött, så att sår uppstodo därav, och om dessa stundom läktes något litet före nästa fredag, så rev hon genast upp dem med naglarna, så att hennes kropp ej skulle vara utan plågsamma sår, och detta gjorde hon för att minnas Kristi pina. Hon hade även ett vasst knutbälte om livet, och från detta skildes hon aldrig, varken dag eller natt, varken då hon var sjuk eller frisk.

När hon kommit till dessa trakter i Rom och Italien, besökte hon med fromhet och flit de heliga platserna, med en möda, som var mycket stor för henne, och hon talade icke frivilligt med någon på vägen, såframt hon icke blev tillfrågad, och hon svarade då den, som hade talat till henne, med så få ord som möjligt. Och så ofta hon sagt något oöverlagt ord, gjorde hon ett märke för det ord, varmed hon kränkt Gud, på det rep, som hon hade hängande på sitt bröst för att läsa pater noster med, så att hon icke skulle glömma att bikta det och göra bot för det.

Likaså höll hon, när hon besökte helgedomarna, sina ögon så, att hon icke frivilligt såg någon människas anlete, och om det hände, att hon helt hastigt fick se någons anlete, så gjorde hon genast ett märke på det snöre, som hängde om hennes hals, och bevarade detta märke, tills hon med botgöring tillfyllestgjort för det skedda. Från sin barndom var hon van att bikta varje fredag, men härmed nöjde hon sig icke nu utan biktade flera gånger varje dag om året, ja hon biktade jämväl flyktiga ord och tankar, så mycket fruktade och älskade hon Gud. På fredagen brukade hon för Kristi lidandes skull och för den bittra galladrycks skull, som man räckte honom strax före hans död, hålla den ört, som kallas stålört, i sin mun.

Detta gjorde hon även andra dagar, när hon uttalat något oöverlagt eller oaktsamt ord. Hon var övermåttan ödmjuk i sin bikt och redobogen att fullgöra all den bot, som ålagts henne. Så älskade hon sann ödmjukhet, att hon icke ville vara någonstädes utan en ledare, vilken hon ödmjukt lydde i allt. Så älskade hon fattigdomen, att hon antvardade allt, vad hon ägde, i andras händer, och när hon ville hava något därav, så bad hon sin biktfader magistern så ödmjukt därom i Jesu Kristi namn, som om hon aldrig ägt det. Hon aktade ock mera på de människors nytta, som voro hos henne, än på sin egen, varför hon stundom fördolde, att hon själv hade trasiga skor, när hon bad att man skulle giva nya åt andra; och på samma sätt gjorde hon med andra nödvändiga ting. Allt som hände henne utstod hon ytterst tåligt.

En gång sade Sankta Maria i en vision till henne: »Du bör vara såsom en klar och ren spegel och såsom en vass tagg; en spegel genom hedervärda och heliga seder och en tagg genom din avsky för synden». Detta iakttog fru Birgitta mycket bra, ty överallt där hon var, gjorde hon detta såvitt hon kunde, vilket hon utmärkt visade i Famagusta, när hon i närvaro av konungen, drottningen, furstarna och andra stormän i Cyperns rike allvarligt och modigt berättade den uppenbarelse, som hon fått i Jerusalem angående Cyperns rike. Och vid det tillfället var hon svag och sjuk till kroppen. Denna uppenbarelse återfinnes i de himmelska uppenbarelsernas böcker.

Icke heller förteg hon den uppenbarelse hon fått om Neapel och om folket i denna stad utan berättade den i närvaro av ärkebiskopen, tre magistrar i teologi, doktorer i kanonisk och civil rätt och andra herrar och visa män, såväl präster som lekmän, i det hon oförskräckt bestraffade stadens synder och visade, hur man skulle bättra sig, såsom Jesus Kristus befallt henne i en uppenbarelse, vilken klarare och utförligare innehålles i uppenbarelsernas böcker. När hon var i Jerusalem, började hon bli sjuk, och denna sjukdom följde henne ett helt år. Såväl till lands som till vatten utstod hon ytterst tåligt mödor och värk, och av denna sjukdom dog hon sedan i Rom. Det hände i Rom, fem dagar före hennes död, att vår Herre Jesus Kristus uppenbarade sig för henne framför det altare, som fanns i hennes kammare.

Han såg på henne med blitt ansikte och sade till henne: »Jag har gjort med dig så, som den brudgum brukar göra, vilken döljer sig för sin brud, på det att han desto hetare må åstundas. Därför besökte jag dig icke med mina hugsvalelser under denna tid, ty då var din prövotid. Men nu, då du är prövad, gå fram och tillred dig, ty nu är den tid, då du, som jag lovat dig, skall klädas till nunna framför mitt altare och invigas. Och du skall nu icke blott räknas som min brud utan även som nunna och moder i Vadstena.» (Vadstena är den gård, där det kloster för munkar och nunnor finns, som fru Birgitta enligt uppenbarelse av Gud lät grunda och varest hennes kropp bör begravas.)

Sedan sade Kristus till henne: »Dock må du veta, att du skall nedlägga din lekamen i Rom, tills den kommer till den plats, som är beredd åt den, ty det behagar mig att spara dig från mödorna och räkna din vilja för fullbordad gärning». Efter att ha sagt detta och mycket annat uttalade han sin bestämmelse angående några personer i hennes omgivning, om vilka hon före sin död sade, att hon sett dem stå inför Gud.

Sedan tillade Herren: »Tidigt på den femte dagen härefter, sedan du anammat sakramenten, skall du sammankalla alla, som jag nämnt, och säga dem vad de skola göra, och så skall du under deras ord och i deras händer komma till ditt kloster, d. v. s. till min glädje, och din kropp skall läggas i Vadstena». Femte dagen därefter, i gryningen, visade sig Kristus åter för henne och tröstade henne. Och sedan mässan lästs och hon tagit sakramenten, gav hon upp andan i de nämnda personernas närvaro.