Bonifatius, biskop och Guds tjänares tjänare, hälsar sina vördnadsvärda bröder, patriarker, ärkebiskopar och biskopar, och sina älskade söner, vilka hava blivit utvalda till dylika ämbeten, samt kapitlen vid patriark-, ärkebiskops- och biskopskyrkorna, varhelst de månde befinna sig, och giver dem sin apostoliska välsignelse. Sedan stamföräldrarna i världens begynnelse fallit, hölls hela människosläktet fånget i den eviga dödens våld, men den allsmäktige och barmhärtige Guden skådade ned från höjden och beslöt att icke helt och hållet fördärva den människa han hade skapat utan fastmer göra henne delaktig av sin gudom.

Det gamla förbundets fäder, utrustade med den Helige Andes ingivelse, lät han såsom profeter förkunna hans Sons ankomst i köttet under förebådande gåtor och gudomliga uppenbarelser, och såsom sändebud skickade han dem före denne sin enfödde Son, som blivit född före seklerna och nu, i tidernas fullbordan, sändes från hans eget sköte till den utvalda jungfrumoderns sköte. Genom den Helige Andes outgrundliga överskyggelse blev hon havande.

Född och utgången av denna jungfru började Guds Son, när tiden var mogen, handla, lära och visa för alla hur vägen till livet står öppen för dem, vilka i det heliga dopets bad blivit pånyttfödda från den eviga döden. Och för att ingen troende skulle sky detta förgängliga och flyktiga livets vedermödor och sorger eller den timliga bittra dödens straff för att vinna det eviga livet, så sammankallade han sina lärjungar och frambar sig själv, när det tillbörliga livsloppet var fullbordat, genom en blodig död såsom ett obefläckat offer åt Gud Fader på korsets altare, och i sitt utgjutna dyrbara blod grundade, helgade och befäste han för evig tid den stridande Kyrkan.

När han till sist skulle återvända från världen till Fadern, gav han åt apostlafursten, Petrus, himmelrikets dörrväktare, ja åt hans och åt hans efterträdares, påvarnas, personer, de nycklar som binda och lösa; han förlänade dem det högsta biskopsdömets makt och överlämnade dem den andliga vården om sin hjord och alltomfattande makt.

Han lovade emellertid, att han aldrig i evighet skulle övergiva sin Kyrka, och till hennes rika nytta fördelade han genom den Helige Ande sina olika nådegåvor åt de troende. Ty, såsom aposteln säger, de gåvor, i vilka Anden uppenbarar sig, de givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan gives helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda när någon talar tungomål. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

Ja, ljusets Fader upprätthöll i samme Helige Ande denna sin stridande Kyrka, och med en underbar hopfogning av ädla stenar gav han henne en sällsamt växlande skönhet; han grundade henne på hörnstenen Kristus Jesus och utvalde före världens skapelse dessa som skulle bliva likformiga med samme hans Sons bild, på det att denne måtte bliva den förstfödde bland många bröder. I Kristus benådade han dem, i det han gav dem utomordentliga nådegåvor, och sålunda kunde de genom sitt exempel förete en utmärktare väg än de flesta.

De heliga apostlarna gingo alltså ut i hela världen, kallade det under syndens ok fängslade människosläktet till liv och frälsning och predikade med fasthet och ihärdighet Guds ord, så att ljudet av deras tal trängde ut över hela jorden och deras ord nådde jordens gränser. De strålande martyrerna, iklädda trons pansar och omgjordade med den orubbliga ståndaktighetens bälte, tvådde sina dräkter i det oskyldiga Lammets blod och efterföljde i sin skinande krigshär Jesus Kristus; till det himmelska Jerusalems byggnad, d. v. s. till den triumferande Kyrkan, fogade de sig själva, vinnande en ärofull seger och bärande palmer i sina händer, såsom levande stenar, och ett vördnadsvärt exempel och ett evigt och värdigt minnesmärke lämnade de efter sig åt den stridande Kyrkan.

Mot de förmenta kristna och falska profeter, som med all kraft försökte bemänga den sanna katolska tron med vidskepliga och skiftande meningar, ja rentav omstörta tron, reste sig de klart skinande lärarna; de vederlade med underbar vältalighet dessa människors villfarelser, och med gedigna och riktiga meningar utsmyckade de, under den Helige Andes bistånd, själva tron och den stridande Kyrkan. Befästad med dessa skrider denna Kyrka fram såsom en gryende morgonrodnad, skön som månen, utvald som solen, fruktansvärd såsom en välordnad slaglinje.

Så följa ock de klara bekännarna, prydda med ädelstenar och strålande i dygder; dessa övade sig träget och vaksamt i fromma gärningars köpenskap och kunde såsom trogna och goda tjänare bringa sin herre, när denne begärde ränta av de anförtrodda punden, en mångdubbel frukt av sin möda, och sin gåva lade de ned i skrinet. Ensittarna, ödemarkens och öknens bebyggare, flydde den lockande och förföriska men svekfulla världens tomma skådespel; för att trygga komma hem till fosterlandet uppsökte de gömslen, ja dolda i klippgrottor späkte de sitt kött med källvattnets torftiga och knappa kost och med en lätt dryck och kuvade så djävulens eggelser, i sträva kläder gingo de och för det mesta med bara fötter, på den ojämna marken eller på en halmbädd unnade de sina trötta lemmar sömn, och i from betraktelse och i lovprisning av Guds majestät tillbragte de tiden. Slutligen kallades de från denna jämmerdalen, från detta myckna elände, till Guds närhet och njuta nu en oförgänglig fröjd.

Det finns ock dygdiga, kyska jungfrur; med ren kropp och uppriktigt hjärta förde de sin fromma, villiga håg och olja med sig i sina käril och gingo så brudgummen till mötes. Med honom, som är skönast bland människobarn, hava de blivit trolovade. Fromma, återhållsamma änkor och andra personer av båda könen, städse upptagna av goda och fromma verk, inställa sig inför Guds domarsäte med fulla kärvar; med de heliga änglarna sjunga de Guds ära i höjden och nedkalla frid åt goda människor på jorden. Allt detta verkar förvisso den ovannämnde Anden med sin på många sätt beundransvärda gärning.

Och enligt sitt heliga löfte har Kristus Jesus efter sin underbara himmelsfärd ända till innevarande dag sänt denna sin vingård, den stridande Kyrkan, odlare och odlerskor, ja han har genom dessa omhuldat, försvarat, styrkt, hjälpt och utökat henne, och i sin nåd skall han fortsätta att göra så i framtiden. I dessa sista dagar har denne himmelske vingårdsman, som enligt sin sed besöker samma vingård, beslutat att något gott skulle komma även ifrån Norden och sålunda kallat en stark kvinna, som fjärran ifrån, från de yttersta trakterna för sin lön med sig, till att deltaga i odlandet av vingården, nämligen den saliga änkan Birgitta, som på folkspråket kallas Brigida. Till den heliga skara, som ovan beskrivits, bör hon med rätta förenas, nej hon är redan förenad därmed.

Vi rikta nu vår uppmärksamhet på hennes härstamning, liv och seder samt på de underverk, som den välsignade Guden värdigats visa världen till lön för hennes helighet; ja för att icke vår samtid må förbliva okunnig om en så frejdad kvinna och den döva eftervärlden skylla på ett otacksamt rykte vilja vi i all korthet redogöra för litet av allt det myckna, sådant som vi utvalt därför att det ej bör förbigås i tystnad och som vi velat bekantgöra för eder, käre bröder, i följd och ordning.

Denna ärorika kvinna hade till fader Birger och till moder Sigrid, två katolska makar som tillhörde en mycket förnäm kunglig ätt i Sverige och som lika mycket utmärkte sig för rättrogenhet, för ett ståndaktigt sinne och för dygder som för adelskap. Då modern bar henne i sitt sköte led hon skeppsbrott i en havsvik. Vid detta skeppsbrott uppslukade stormvågen många män och kvinnor, men själv kom hon frälst fram till stranden.

Följande natt uppenbarade sig för henne en person i underbart strålande dräkt och sade (på det att en så vördnadsvärd änkas ankomst till världen ej skulle sakna förebud): »Du har blivit räddad för det godas skull, som du bär i ditt sköte. Uppfostra det i gudskärlek, ty det är dig givet av Gud.» När flickan Birgitta nyss lämnat moderlivet och utgått i världen, vakade sockenprästen, en man av beprövad vandel och framskriden ålder, nattetid i bön. Han såg då ett lysande moln, och mitt i molnet satt en jungfru, som hade en bok i sin hand och som sade till honom: »Åt Birger har blivit född en dotter, vars röst på underbart sätt skall höras över världen».

Ända till sitt tredje år var den lilla flickan nästan mållös, men då började hon strax, tvärtemot naturens ordning, att tala, men icke jollrande, på småbarns vis, nej fullständiga och väl formade ord uttalade hon om det som hon hört och sett. Hon framskred i ålder, tillbragte sin barndom i underbar fromhet, nämligen i böner och försakelser, och upphörde aldrig att förrätta goda gärningar. Ehuru hon av hela sitt hjärta önskade att tjäna Herren i jungfruligt stånd, måste hon dock lyda sina föräldrar, då dessa gifte bort henne med Ulf till Ulvåsa, lagman av Närke, en förnäm och kristligt from yngling.

Då de skulle komma samman, voro de visserligen i stånd till äktenskapligt umgänge - mannen var nämligen aderton och hustrun tretton år gammal -, men efter gemensam överenskommelse efterliknade de Tobias den yngre och Sara, Raguels dotter, och avhöllo sig sålunda ett år och mera därifrån, i det de ödmjukt bådo till Gud, att om det vore gagneligt för dem att komma samman, de icke måtte synda vid samlaget och att Gud måtte beskära dem en avkomma, som skulle tjäna honom. Sedermera kommo de samman i fruktan och bävan, och de drevos därvid ej av begärelse utan av åstundan att få avkomma. Den fromma makan underlät aldrig fastor eller böner eller andra fromma och invanda verk. Den heliga Jungfrun var hon städse tillgiven.

När hon en gång var nära att dö i barnsnöd och barnmorskorna och de biträdande hustrurna misströstade om hennes liv, såg man en okänd mäktig kvinna, iklädd vita sidenkläder, gå in i sängkammaren, ställa sig vid sängen och vidröra den liggandes alla lemmar. Så snart den främmande kvinnan försvunnit, födde barnsängskvinnan utan smärta och var kvitt alla födslovåndorna. Och medan dessa makar ännu voro unga och friska, beslöto mannen, övertygad av sin heliga hustrus fromma uppmaningar (på henne förlitade sig ju hennes mans hjärta, och bärgning behövde icke fattas honom; hon gjorde honom vad ljuvt och icke vad lett är i alla sina levnadsdagar), och hustrun efter frivilligt, gemensamt beslut att iakttaga ständig avhållsamhet.

De tjänade fromt Gud och blevo städse ivrigare i kärlek till nästan. Till den helige Jakobs helgedom i Compostela vallfärdade de på gemensam åstundan. Återkomna till hemlandet ville de få större möjlighet till ett liv i andaktsövningar och beslöto därför, av olika kön som de voro, att inträda i skilda kloster. Fasthållande vid detta beslut insomnade ädlingen i Herren.