Den heliga änkan, som från sitt livs början varit helgad åt Gud och oförtrutet ägnat sig åt fastor och böner, uppmuntrades nu, när hon var löst från äktenskapets band och kunde råda över sig själv (hon var ju såsom en köpmans skepp, och sitt förråd hämtade hon fjärran ifrån), av den Helige Ande att lämna sitt land och sina fränder. Hon vallfärdade alltså till Rom och Jerusalem, och alla de platser, där vår Återlösare Jesus Kristus bebådats, fötts, uppvuxit, blivit döpt, vandrat omkring och verkat under, blivit begabbad, korsfäst och begraven samt uppstigit till himmelen, betraktade hon vördnadsfullt och med utomordentlig fromhet.

Förut hade hon, både i sitt hemland och i dess grannländer, i Tyskland, i Frankrike, i Spanien, i Italien och i andra länder hitom och bortom Medelhavet besökt heliga mäns och kvinnors kroppar eller minnesvärda reliker - ja få hava de nådaorter varit, som den heliga änkan försummat att personligen besöka. Så återvände hon till Rom och tillbragte där återstoden av sitt liv. Efter sin mans död bar hon, av vördnad för den heliga Trefaldigheten, på bara köttet ett rep av hampa, hårt bundet och försett med flera knutar. Likaså bar hon runt vartdera benet, under knäet, knutbeslagna rep, även när hon var sjuk, och hon använde icke linnekläde utom till sin huvudbonad det var sträva kläder hon bar närmast kroppen, och de voro icke avpassade efter personens stånd och värdighet utan voro simpla och anspråkslösa.

Och hon iakttog icke endast de vakor och fastor som den heliga modern Kyrkan ålägger utan tillfogade många andra. Ehuru Kyrkan icke fordrade det, fastade hon fyra gånger i veckan, och likaså vilade hon, redan under sin makes livstid och sedan allt framgent, ända till några år före sin saliga död, fyra gånger i veckan, iklädd vanliga plagg, sin av böner, försakelser och gudfruktig möda trötta kropp på en matta, som lagts på marken eller på golvet utan att täckas över av halm, dynor eller något liknande, och styrkte den så med en kort sömn.

Varje fredag nöjde hon sig, till åminnelse av vår Herres Jesu Kristi högt heliga pina, med bröd och vatten och iakttog så fasta; och även många andra dagar iakttog hon en liknande avhållsamhet, av vördnad för olika helgon. Och vare sig hon övade avhållsamhet genom fasta eller på annat sätt, så satte hon sig hungrig vid bordet men steg icke mättad upp utan endast något vederkvickt. På fredagarna lät hon även tända vaxljus flyta ut i heta droppar på sitt bara kött, så att ständiga brännsår blevo kvar, samt stack bladen eller roten av den beska stålörten i sin mun. När hon bodde i Rom, lät hon varken vinterkölden, sommarhettan, de smutsiga vägarnas hinder eller regnets, snöns eller haglets olägenhet avhålla sig från att besöka de av Kyrkan inrättade stationshelgedomarna och flera andra heliga tempel.

Ehuru hon var förmögen nog att nyttja häst, litade hon dock på sin försvagade lekamens krafter och gick till fots varenda dag. Så många och så långa knäböjningar gjorde hon, att hennes knän blevo så stela och hårda som kamelers, för att använda ett sådant uttryck. Så beundransvärt ödmjuk var hon, att hon understundom okänd tog plats bland de fattiga pilgrimerna vid klarissklostret i S:t Laurentius in Panisperna i Rom, där hon tacksamt mottog allmosor och kysste dem. Och ofta lagade hon, av vördnad för Gud, med egna händer de fattigas kläder.

En trofast lydnad visade hon kyrkofurstarna, sina överordnade och sina biktfäder, så att hon, åtminstone icke utan biktfaderns tillstånd, knappt vågade lyfta sin blick. Under sin mans livstid biktade hon varje fredag, men efter hans hädanfärd sökte hon upprepa en ärlig bikt åtminstone en gång om dagen med djup förkrosselse, i det hon begrät lätta synder lika bittert som andra människor de allra värsta och icke lämnade någonting ogranskat i sina ord, seder, tankar och handlingar. De predikningar över Guds ord, som beprövade män höllo, bevistade hon träget och uppmärksamt.

Alla sön- och helgdagar mottog hon med andakt och gråt Kristi lekamens vördnadsvärda sakrament. Hon vakade över ordningen i sitt hus och åt ej sitt bröd i lättja; för den betryckte öppnade hon sin hand och räckte ut sina armar mot den fattige. En outtröttlig kärleks gärningar övade hon oavbrutet gentemot behövande, sjuka och nödställda personer av vördnad för Gud.

Ännu medan hennes man levde, brukade hon dagligen bespisa tolv fattiga i sitt hus, varvid hon betjänade dem och förskaffade dem det nödvändiga. Om torsdagarna tvådde hon, till åminnelse av Herrens nattvard, med egna händer deras fötter. Med sina egna medel återställde hon i sitt hemland många ödelagda sjukhus, och de fattiga och sjuka, som dvaldes där, besökte hon med stor mildhet som en god, välvillig, barmhärtig och trägen hjälparinna. Deras sår berörde, tvättade, förband och skötte hon utan rädsla eller vämjelse.

I orten Vadstena i Linköpings stift lät hon med egna medel enligt kanonisk ordning bygga ett vördnadsvärt kloster för sextio under klausur levande nunnor och tjugofem bröder av S:t Augustini orden. Klostret kallas den helige Frälsarens. Såväl nunnorna som bröderna äro skyldiga att iakttaga vissa stadgar, som utgivits av själva den saliga änkan och godkänts av den apostoliska stolen; en tillräcklig hemgift måste emellertid förekomma. Beundransvärd var hon i sitt tålamod.

Den egna kroppens sjukdomar, de av mannen tillfogade oförrätterna, hennes son Karls död och andra motgångar bar hon ytterst tåligt, utan knot och klagan. I allt välsignade hon alltid Herren med den djupaste ödmjukhet, städse ståndaktigare i tron, ivrigare i hoppet och mera brinnande i den sanna kärleken. Rättvisa och rättfärdighet älskade hon högeligen. Köttets eggelser och olika slags lockelser, ondska, övermod, högfärd och fåfäng ära försmådde hon i sin hugstorhet. Om hennes enastående återhållsamhet och blygsamhet är nu tillräckligt talat.

Men kan man påträffa någon som är klokare än hon? Från sin tidigaste barndom och ända till sin sista stund urskilde hon vist och förståndigt allting, såvitt den mänskliga bräckligheten tillstadde det, och hon sade icke att gott var ont eller att ont var gott; ljus kallade hon icke mörker, ej heller mörker ljus.

Med sina utan uppehåll förnyade fromma gärningar förtjänade denna ädla änka genom den Helige Andes nåd att för många uppenbara deras innersta tankar och känslor och hemligaste gärningar, att se och höra visioner och uppenbarelser samt att med profetisk anda förutsäga mycket, varav somt redan gått i uppfyllelse, såsom det, bland mycket annat, utförligt beskrives i hennes Uppenbarelsers bok. Fem dagar före sin död förutsade hon den. Hon hade fyllt sjuttio år, och det bebådade slutet var nära. Sitt husfolk kallade hon samman och talade om för dem vad som skulle hända.

Sonen Birger och dottern Katarina, som skulle överleva henne och som hon låtit kalla till sig, förmanade hon mycket och framför allt att de skulle framhärda i gudsfruktan, i kärlek till nästan och i fromma gärningar. Så gjorde hon på tillbörligt sätt sin sista bikt och undfick vandringsbrödet och den sista smörjelsen. Ända till sitt sista andedrag hade hon sitt minne i behåll.

Mässan förrättades inför henne, och då hon hade tillbett Kristi lekamen, lyfte hon sin blick mot himlen, sade: »I dina händer, Herre, anbefaller jag min själ» och lämnade så sin på förtjänster rika själ tillbaka till Skaparen som kallade henne. Genast började man i Rom allmänt tala om denna vördnadsvärda änkas hädanfärd, och en talrik människoskara strömmade med den djupaste fromhet och vördnad samman för att se den heliga kroppen, enhälligt förhärligande och prisande Gud.

Liket fördes, och detta i närvaro av en långt större folkskara, till den helige Laurentii ovannämnda kloster, där hon sagt att hon skulle sättas ned. På grund av folkets myckenhet kunde det icke lämpligen begravas förrän två dagar efteråt, men då skedde det under fromt lovprisande av Gud.