1

Det hände på tredjedag pingst år 1374, att en adelsman vid namn Håkan Fadersson från Sörby gård i Ortomta socken, Linköpings stift, blev tillfångatagen och hårt bunden av sina fiender samt förd mer än trettio mil från sitt hus ända ned till havsstranden, och där var redan ett skepp till hands, varpå han skulle föras vidare till Tyskland, på det att de därstädes mera fritt skulle kunna utpressa en så stor penningsumma i lösen som de ville ha.

Det fanns intet hopp för mannen att kunna fly undan, och när han så stod på stranden, omgiven av vedermödor på alla håll, hörde han, att de, som förde fru Birgittas reliker från Rom, rastade icke långt från den plats, där han själv befann sig. Han kallade alltså henne med höga suckar till hjälp, så att han åtminstone måtte få stanna kvar i sitt fädernesland, och genast kommo krigsmän från det närbelägna fästet Brömsehus, flera och starkare än dem, som tagit honom till fånga; dessa förhindrade, att mannen fördes bort till främmande land och bestämde i stället, att han på ort och ställe skulle åläggas en viss penningsumma för att bli löst ur fångenskapen, om rättvisan föreskrev detta. Så skedde också, och han släpptes för att fri begiva sig hem till sitt eget. (De som hjälpt honom frågade icke vidare efter honom utan ha ända tills nu gynnat hans ovänner.)

Då han återvänt till sitt hem, kom han till dem, som buro fru Birgittas ben, och han följde dem, ända tills de satt ned benen i hennes kloster i Vadstena, vilket skedde den 4 juli samma år, och han berättade om den nåd, som vederfarits honom. Sedan frigavs han av rikets konung och stormän, så att han efteråt icke behövde betala en enda skärv till dem, som tagit honom till fånga. Vittnen äro adelsmännen Håkan Campe på Svenneby gård i Örtomta socken och Johan Upplänning på Luestads gård i Rystads socken, Linköpings stift.

2

En adelsman vid namn Hans Smek i staden Söderköping, Linköpings stift, som öppet smädade den prisvärda fru Birgitta, då hon först kom till Sverige på apostlarna Petri och Pauli fest nämnda år, greps av ett sådant vansinne, att han icke blott såg en mängd djävlar utan sprang till ett träd, rev av sig kläderna, böjde knä framför trädet och gisslade sig våldsamt. Och förut hade han brukat säga: »Vad bryr jag mig om den där käringen och hennes reliker? Om jag hade en häst värd fyrtio mark, skulle jag inte bry mig det bittraste om henne.» Sedan han gisslat sig, fann han en eländig märr och red på den till S:t Lars kyrka i Söderköping. Där löste han märren, gick in i kyrkan och låste dörren bakom sig.

Då han var ensam, slog och sårade han med ris och käppar så ömkligen sin kropp och sitt huvud, att hans vänner, då de fingo veta det, kommo och bultade på dörren, för att han skulle öppna för dem. Men då han vägrade, klättrade de till sist in genom några av kyrkans fönster. Då han såg detta, försvarade han sig, liksom mot vilda fiender, med de käppar, som han förut slagit sig själv med. Genom sluga råd lyckades de dock fånga honom och förde honom med våld till hans härbärge.

Men i sitt vansinne bet han i fingrarna med tänderna, smädade dem och ropade: »Ni förbannade rövare och våldsmän, ni har talat illa om den saliga fru Birgitta liksom även jag, och sålunda är ni värda fördömelse och djävlars sällskap liksom även jag». När han så blottat sin och deras lastbarhet, kom han till slut till sina sinnen och avgav ett löfte att besöka de heliga relikerna. När det föll honom in att först gå till Aachens helgedom - ty detta hade han lovat förut men icke hållit - angreps han genast ånyo och ansattes förfärligt, på samma sätt som nyss, av en mängd djävlar, men då han hämtat sig något och tagit råd av en vis man, lovade han att besöka Vadstena kloster.

När han begav sig åstad, kunde han först, liksom han varit tyngd aven börda, knappast gå, men han gick ut ur Söderköping med den största ödmjukhet, i fattig dräkt och barfota; på två långa dagsresor kom han till sin bestämmelseort, och han fullbordade sin färd med sådan lätthet, som om han aldrig varit sjuk. Han tackade Gud och frambar ödmjukt sin offergåva åt honom. Vittnen äro de hedervärda männen herr Lars, kyrkoherde i S:t Lars' kyrka, och hans bror herr Nils, som bor tillsammans med honom, samt herr Toste, ställföreträdande kyrkoherde vid S:t Drottens kyrka i nämnda stad.

3

En adelsman vid namn Ragvald Nilsson, från Hedinsö by, Näshulta socken, Strängnäs' stift, blev förlamad, så att han ej kunde bruka någon lem i högra sidan av kroppen, och miste förmågan att tala, se och höra. När hans hustru och kyrkoherden på orten, Johan, sågo detta, ömkade de honom naturligtvis mycket, och de lovade å hans vägnar, eftersom han inte kunde det själv, att han skulle besöka fru Birgittas reliker i Vadstena och för var och en lem, som saknade sin naturliga förmåga, offra en mark vax.

När detta löfte avlagts, kände han sig efterhand på underbart vis bliva frisk. Vid mormässotid kom han till Vadstena och infriade ödmjukt sitt löfte. Vittnen äro nämnde herr Johan, herr fadern Styrbjörn, abbot i Julita kloster i samma stift, och Lars i Tjockby by i sagda socken.