11

Kettilborg, hustru till Gunnar från Vidvägs by, Himmeta socken, Västerås' stift, låg under tre dygn i de farligaste födslovåndor, så att de kvinnor, som voro hos henne, alldeles misströstade om hennes liv. Kyrkoherden herr Arnold kom sedan dit för att höra hennes bikt, och han rådde henne att avge ett vallfärdslöfte till Guds tjänarinna fru Birgitta. När hon gjort detta, födde hon ett friskt barn, och vid kyndelsmässotid infriade hon troget sitt löfte. Vittnen äro nämnde herr Arnold samt Katarina och Ingefrid, hennes grannkvinnor.

12

Herr Nils, kyrkoherde i Svanhals, Linköpings stift, blev förlamad i fastetiden. Med möda kom han till Vadstena för att återvinna hälsan, och där tillfrisknade han inom få dagar såpass, att vi sett honom celebrera mässan på den heliga påskdagen och flera andra dagar förut, och i dag, det är den 24 juli innevarande år, styr han frisk sin församling. Vittnen äro de hedervärda männen herr Tyko, kyrkoherde i Väderstad, herr Anders, kyrkoherde i Herrestad, och herr Tyrgils från helgeandshuset i Skänninge.

13

Tio män och en liten gosse sutto och fiskade på isen i den stora sjö, som ligger intill Vadstena kloster. Den har för vana att, då islossningens tid nalkas, börja bubbla med våldsamt sorl, sättas i rörelse från bottnen och med stor våldsamhet bryta fram i små rämnor eller sprickor, vilka äro i isen och på kort tid bli mycket breda, fastän isen är mer än en aln tjock. Då vindarnas häftighet ytterligare hjälper till, splittras isen i stora stycken, varvid det ofta händer, att många, som äro på denna is, drunkna. Fastän detta synes sällsamt att tro, kan det intygas av alla i den kringliggande trakten.

Sålunda skyndade sex av de nämnda tio männen, som hörde rörelsen från djupet och icke voro okunniga om sjöns vana, så snabbt de kunde till stranden och lämnade de fiskar, som de fått upp, och sina övriga saker i sticket. Men de andra fyra, nämligen Sjunde från Kvissberg, Vadstena socken, Linköpings stift, Ottar och Hemming i Kasta, Orberga socken, samma stift, och Ulf från Nässja by och socken i samma stift, samt gossen, vilka ville föra sina saker med sig, stannade kvar, tills de sågo, att svalget mellan dem och deras kamrater blivit så stort, att det var omöjligt för dem att komma efter dem.

Därför, nästan skrämda till döds av ismassornas förfärliga sammanstötning och skakning och icke väntande något annat än en hastig drunkning, lyfte de sina ögon mot Vadstena, ödmjukt åkallande fru Birgitta för att få hjälp, och när detta gjorts, förenade sig, underbart nog, den del av isen, varpå de stodo i så stor fara, på ett ögonblick trots vindarnas våldsamhet, med den del, som stötte mot stranden och varpå deras kamrater stodo utan fara, varför de alla kunde komma till säker plats. Då de redan stodo i säkerhet, skildes isen med lika stor lätthet som den förenats.

Men den nämnde gossen, som skyndade efter dem men icke kunde springa med så stor snabbhet som de, föll, då isen skildes, i vattnet. Då de tio männen sågo detta och icke kunde hjälpa honom på något sätt, åkallade de på knä sagda fru för hans räddning, och strax lyftes han ur vattnet, liksom understödd av någons hand. Alla de, med vilka detta underverk skett, kommo vid Marie bebådelsetid till Vadstena, och med ymniga glädjetårar berättade de för många om den hjälp, som underbart och barmhärtigt bevisats dem. Vittnen äro Sven i Arneberga och Håkan Knutsson i Sörby gård, Ortomta socken, Linköpings stift.

14

Herr Nils, kyrkoherde i Viby, Strängnäs' stift, var en tvivlare och smädade genom motsägelser den hedervärda fru Birgitta. Detta gjorde han gång på gång, och han drabbades då av den svåraste värk i högra armen samt plågades i tre dagar så olidligt, att han varken kunde äta eller dricka, sova eller vinna någon lisa och ro. Till slut insåg han, att han straffats för sin otacksamhet mot Guds tjänarinna; han ångrade sig och lovade av hela sitt hjärta att framdeles ej förringa henne utan, såvitt han kunde, hedra henne med rättmätig vördnad. Efter att ha lovat detta, kände han, att han åter- fått den forna hälsan. Vittnen äro de hedervärda herrarna Henekin, kyrkoherde i Ekeby, och Erlend, kyrkoherde i Axberg i samma stift.

15

I samma stift och socken var Hagbard från Gärdslinge gård alldeles sinnessjuk under nio dagar. Hans hustru och vänner avgåvo förtröstansfullt ett vallfärdslöfte till Vadstena för honom, och strax återfick han sitt förstånd. Omkring Marie bebådelsedag infriade han med from iver det löfte, som man gjort för honom, tilläggande, att han vart år skulle fasta på Guds tjänarinnas vigildag, när den blivit fastställd, och låta läsa en mässa till hennes heder. Vittnen äro herr Arnold, hans kyrkoherde, samt Ingmar och Harald från Valla by i samma socken.