16

Margareta från Eknö i Björskogs socken, Västerås' stift, födde ett dött och alldeles svartnat barn, vars tunga hängde långt ut ur munnen. Alla trodde, att hon hade ett svart kol i moderlivet, och fostret såg snarare ut som ett spöke än en människa. Modern gjorde ett löfte till Vadstena, och barnet kvicknade då till och återvann färg och vacker skapnad till alla lemmar. Vittnen äro Ingrid och Helena, hennes hjälpkvinnor och grannkvinnor.

17

Ragna i Vafle, samma stift och socken, kände ett levande barn i sitt sköte, men sedan tyckte hon sig under sex veckor förnimma, att det var dött. Underbart att säga - de trovärdiga kvinnorna Margareta och Lucia, som ofta voro hos henne, kunna bevittna, att hon blev en handsbredd spensligare och smalare än hon varit förut, när barnet känts levande. Efter att ha gjort ett löfte till den saliga Birgittas helgedom, födde kvinnan ett levande barn, och hon bar det till Vadstena fjorton veckor efter förlossningen. Vittnen äro nämnda kvinnor, hennes grannkvinnor.

18

En bagerska vid namn Ramborg i Västerås' stad greps på bar gärning som skyldig till stöld och sattes i fängelse, för att sedan överlämnas till domaren och dömas till döden. Hon åkallade fru Birgitta för sin befrielse, i det hon lovade att under ett år arbeta i Vadstena gård. Inom kort blev hon underbart löst. Hon kom till Vadstena efter pingst och uppfyllde nitiskt sitt löfte. Vittnen äro Johan snickare, Johan murare jämte de övriga, vilka dagligen äta det av henne bakade brödet.

19

En kvinna vid namn Margareta i staden Trondheim i Norge var förlamad, stum och ohjälpligt blottställd på alla kroppskrafter. Hon låg var dag som en livlös trästock i sängen. Medan hon sov, uppenbarade sig en fru med vördnadsvärt utseende, sägande: »Jag är Birgitta från Vadstena, och jag skall nu bota dig från din svåra sjukdom, och du skall komma till min plats och offentligt bekänna den nåd, som gjorts med dig». När hon sagt detta, berörde hon liksom med en läkande smörjelse de värkande lemmarna, och då kvinnan vaknade, fann hon sig vara helbrägda till alla lemmar och fullständigt återställd till talförmågan och all kroppskraft.

Hon kom till Vadstena och berättade detta för de präster, som voro där, och många andra. Och hennes lemmar, särskilt på högra sidan nästan utan kött, ådagalade tillräckligt den plåga, som förtärt henne. Hon hade icke sovit, men till att gå och arbeta hade hon likväl nu full kroppskraft. Vittnen äro adelsmännen Peter Porse, riddare i Nobynäs, Lommaryds socken, Linköpings stift, och Johan Petersson från Västerby, Vårdnäs' socken, samma stift.

20

Folke i Nordvägs by, Himmeta socken, Västerås' stift, ansattes av den värsta värk i tre veckor. Vid S:t Petri fängelses fest begav han sig med möda, trots att han ej hade krafter nog, på sina vänners råd med andra pilgrimer på väg till Vadstena, och där kunde han glädja sig åt att återvinna den forna hälsan. Vittnen äro herr Arnold, kyrkoherde i nämnda församling, och Peter från Oppeby by i samma socken.

21

Ingeborg, hustru till Holmger i Götavi gård i Rinkaby socken, Strängnäs' stift, var alldeles döv under tre år men gjorde ett löfte om vallfärd till Vadstena av vördnad för fru Birgitta och för att återfå hörseln. Dövheten avtog, och hon återfick hörseln på Marie födelses dag samt infriade sitt löfte. Vittnen äro Johan från Mejsta gård och Sven Suraben från Solberga gård i samma socken.

22

Kristina, hustru till Lars, klockare i Kils kyrka, Strängnäs' stift, var besatt av djävulen och berövad alla kroppskrafter och hade delvis förlorat förnuftets bruk. Så vilade hon under sexton år svårt pinad i sängen, ideligen hörande förfärliga och avskyvärda ord från den djävul, som bodde inom henne, bl. a.: »Nu skall jag rycka ut hjärtat ur kroppen på dig och döma dig till den grymmaste död». Då visade sig för henne i sömnen en person med vördnadsvärt utseende; denna rådde henne att hon, för att bli befriad från den orene anden och återfå förståndet och kroppskrafterna, skulle vallfärda till den vördnadsvärda fru Birgittas kloster.

Då hon vaknade, kände hon sig utrustad med ett klarare förstånd än eljest, och hon fick veta, att många då voro beredda att vallfärda dit, emedan Jungfru Marie födelses fest stod för dörren. Nästan krypande på händer och fötter, då hon icke kunde annat, begav hon sig jämte de övriga på väg. Hon blev snart befriad från den orene anden, och innan hon nått fram till denna plats kunde hon glädja sig åt att ha förunnats den fullständiga hälsan, såväl själens som kroppens.

Då vi hörde detta, trodde vi knappast, att denna kvinna, efter att ha varit sjuk så länge och plågats så grymt, kunnat bli stark, tillfriskna och renas så snabbt, och vi besvuro därför Gregorius, kyrkoherde i nämnda Kils församling, som kommit till Vadstena, att han skulle säga oss fulla sanningen om denna sak, och han försäkrade då ståndaktigt och gick ed på, att saken ägt rum på detta sätt. Han var således vittne till detta järtecken jämte Peter och Styrbjörn, hans församlingsbor, från Hammarby gård.