23

Kristina, hustru till Ingolf i Stavsäters gård i Vists socken, Linköpings stift, fick den grymmaste böld under ljumsken, och den växte på det våldsammaste och svällde upp under åtta veckor, och därefter började bölden mjukna upp på mitten och brista sönder, och en del därav föll till marken; det var ett köttstycke, likt en rätt stor svart råtta. Och så var bölden öppen under sju veckor, och vadhelst hon åt eller drack på dessa sju veckor, det flöt ut genom böldens öppning. Hon åt bl. a. ofta rödlök, vilken kom ut ur såret i samma skick som hon svalt den.

Redan var det utsiktslöst att tillgripa något läkemedel, kvinnan hade av smärtan mist sina krafter, hon hade biktat och mottagit kyrkans sakrament. Men då hon nu låg på sitt yttersta, åkallade hon av allt sitt hjärta de obotliga sjukdomarnas läkarinna, fru Birgitta, för sin hälsas återställande och lovade att vallfärda till hennes helgedom. Och knappt hade löftet gått över hennes läppar, förrän böldens öppning begynte växa igen och läkas. Hon stod med glädje upp ur sängen och gjorde sig redo att infria vad hon lovat. På trettondedagen kom hon till Vadstena, och hon hävdade detta med ed och många vittnen, stående bredvid predikstolen, och han, som denna dag predikade för folket, bestyrkte detta.

Men somliga gjorde invändningar mot hennes ord, i det de sade det vara omöjligt att det, som hon borde gett ifrån sig vid stolgången, kunnat släppas ut genom denna kroppsdel, såframt icke inälvorna vore sönderbrustna. Men om de varit brustna, måste det åter anses omöjligt, att kvinnan kunnat leva så länge med dessa brustna inälvor, låt vara att Skaparen kan göra vadhelst han vill med sina skapade varelser.

För att alltså få veta sanningen i denna sak, hörde vi herr Karl, kyrkoherde i nämnda Vists församling, vilken bedyrade och försäkrade att saken tilldragit sig på detta sätt och att han under hennes sjukdom givit henne kyrkans sakrament och med de klaraste tecken prövat sanningen av allt det berättade. Han är således vittne till denna händelse jämte de trovärdiga männen herr Torer, kordjäkne vid Linköpings domkyrka, för vilken kvinnan bekänt detta, hennes man, den nämnde Ingolf, samt Frösten och Torgils från nämnda by Stavsäter.

24

Hustrun till Ingevald i Nybile gård, Kräklinge socken, Strängnäs' stift, födde omkring trettondedagens oktav med största möda och värk ett dött barn. Barnet låg dött ett helt dygn, och för att det skulle få liv, gjorde föräldrarna ett löfte till Guds tjänarinna. Strax sände då Gud, livets brunn, livsanden in i barnet. Vittnen äro Ragvald och Nils från nämnda gård.

25

Den tvåårige Bo, son till landbonden Peter i Klåstads by och socken nära Vadstena, Linköpings stift, svalde onsdagen efter S:t Pauli omvändelses dag ett stort stycke av ett järnspett, vilket trängde så djupt in i hans strupe, att det varken kunde röras upp eller ned. Hans moder Margareta kunde beröra det med sitt långfinger men kunde icke draga ut det. Då hon såg, att gossen var nära döden, bar hon honom till kapellet (hans ögon voro redan överdragna och han kunde ej andas) och åkallade ödmjukt fru Birgitta för honom. Medan hon bad, försvann järnet, och barnet började genast dia modersbröstet med glad uppsyn. Vittnen äro Olov och Johan, landbönder i nämnda by.