28

Olov, en bonde från Gryta by i Björskogs socken, Västerås' stift, ansattes vid fastetiden av den svåraste plåga och sjukdom. Tre dagar i sträck såg han tolv de hemskaste djävlar i en dräkt, som var kortklippt ned till baken, med snabelskor och kapuschonger, tillspetsade enligt de nutida hovmännens fördärvliga sed, och de dansade runt omkring honom och sade: »Om du vill komma överens med oss, skola vi skänka dig rikedomar; varom icke, skola vi döma dig till den styggaste död och föra dig med oss till helvetet».

Men han svarade dem alltid: »Jag må endast komma överens med min Gud och denna hans vördnadsvärda tjänarinna fru Birgitta, som jag lovat att vallfärda till. Till henne sätter jag mitt hopp, att hon med Guds makt skall rycka mig undan edra fasansfulla frestelser. Ty henne skall jag hedra i alla mina livsdagar, så länge jag kan det.» När dessa tre dagar gått till ända, försvann den förfärliga synen av djävlarna, och mannen vann omedelbart sin forna hälsa och infriade ödmjukt sitt löfte. Vittnen äro de hedervärda männen herr Karl, kyrkoherde i nämnda socken, och herr Johan, hans broder, som då bodde hos honom, vilka verkligen ha sett honom både sjuk och botad och hört honom ståndaktigt försäkra detta.

29

En borgarhustru vid namn Katarina i staden och socknen Örebro, Strängnäs' stift, återvände en kväll under fastan från ett gästabud, där hon anfört mindre ärbara danser. På gatan, innan hon kommit till sitt hus, angreps hon av djävulen och blev så illa slagen, att hon vart blå från hjässan till fotabjället och i alla sina lemmar, förlorade känsel, talförmåga, syn, hörsel och all kropps kraft. Och hon genomled natten i det största elände.

Men vid gryningen kallades till henne två hedervärda prästmän, som då befunno sig i nämnda stad Örebro, nämligen herr Erlend, kyrkoherde i Axberg, och herr Gregorius, kyrkoherde i Kil, vilka jämte andra hennes vänner avgåvo ett vallfärdslöfte till Vadstena för den ömkligen plågade kvinnan, av andakt till Guds tjänarinna fru Birgitta. Och i samma stund återfick kvinnan sansen och kroppsstyrkan, icke utan häpnad från de kringståendes sida. Vittnen äro nämnda präster och Jakob bagare, borgare i Örebro.

30

Det hände på skärtorsdagen i Öjebro by i Härberga socken, Linköpings stift, att Tyrgils och Helena, barn till änkan Katarina, genom ett ovarsamt fall från en liten bro föllo i en brusande ström, vari många kvarnar finnas, som höra till sagda by. Och det var omkring middagstid. Kvinnan, som såg att hon berövats sina barn och förlorat sitt änkestånds tröst och hopp, anropade under sorgsna snyftningar fru Birgitta, att denna vördnadsvärda änka, som trettio år och vad mera är, långt före sin mans död, med hans samtycke lovat att leva i återhållsamhet, som fört ett lovvärt liv och i sanning redan tros vara oskiljaktigt förenad med sin himmelske brudgum - hon bad, att denna måtte värdigas bispringa henne, en övergiven och olycklig änka, i det hon lovade att vallfärda med barnen till Vadstena, om hon kunde återfå dem levande ur vattenvirvlarna.

Så avtorkade hon tårarna ur ögonen och fick se, att de av den forsande strömmen förts längre ned, förbi tre kvarnar, att gossen med foten kvarhölls av en stor, brant sten och att flickan hängde fast vid ett annat hinder, likväl så, att de kunde ses, fastän det forsande vattnet strömmade över dem. Men eftersom inga båtar kunde nå fram till dem, på grund av strömmens rasande häftighet, så sammankallade hon en stor hop grannar, vilka beredde åtskilliga redskap, genom vilka de kunde bispringa barnen.

Då de vid 6-tiden på kvällen nådde fram till dem, funno de dem levande, oskadda och helbrägda, som om de vilat på en blomsterbädd, låt vara att strömmen gjort dem alldeles genomvåta. Denna kvinna infriade sitt löfte på första söndagen efter påsk och bekände detta offentligt under tacksägelse. Vittnen äro de hedervärda männen herr Tideman, vice kyrkoherde vid S:t Lars' kyrka i Linköpings stad, och Tyrgils litle, rådman och borgare i samma stad.

31

Två kvinnor, Katarina, hustru till Gotzswen, och änkan Bengta från Åhus' församling och stad i Lunds stift i Danmark, hade i Vadstena fullgjort sitt löfte på skärtorsdagen och voro nu stadda på hemväg. Då de gingo i en stor skog icke långt från Vrigstads kyrka, Linköpings stift, överraskades de av en mycket grym och stark rövare, som hotade dem och som med sitt spjut tvingade dem att från solens uppgång ända till dess nedgång gå mellan de mest täta, vassa och tjocka törnesnår, mer än två mil, tills han kommit med dem till en djup brunn, belägen mycket långt från människoboningar; han ville störta ned dem i denna, på det att han, sedan de hastigt drunknat i vattnet, måtte kunna plundra dem på deras penningar och tillhörigheter, och han var noga med att den ena icke skulle kunna undfly, medan han genomborrade den andra med spjutet. Och då han redan nalkats brunnen, sade rövaren till dem: »Hoppa kvickt i och dränk er, annars ska jag sticka ihjäl er med spjutet».

Men kvinnorna, som sågo, att de voro nära döden, lovade att de genast skulle återvända till fru Birgittas reliker, om de tack vare hennes förtjänster levande kunde undkomma denne rövares grymhet. Knappt hade löftet gått över deras läppar, förrän två andra kvinnor nalkades dem; dessa voro från den närmaste byn och hade gått vilse i ödemarken. Då rövaren såg dessa kvinnor, fruktade han, att de hade flera i sitt sällskap; han grep ifrån dem, som han hade förföljt, en liten påse, vari funnos penningar och andra deras tillhörigheter, och sedan han släppt dem, försvann han i skogarnas gömsle.

Men de infödda kvinnorna sade, sedan de fått veta orsaken till de främmande kvinnornas ankomst till denna plats, att de själva utan tvivel genom Guds försyn gått vilse så och att de blivit sända till deras hjälp, ty de trodde icke, att någon människa på många år nalkats denna igenvuxna, oländiga plats i ödemarken, utan endast vilda djur. Sedan gingo främlingarna, under ledning och råd av de infödda, till häradets fogde, Ingemund Yring, boende i Stensryd, icke långt från den skog, där rövaren vistades. De berättade för honom vad som hänt dem och bådo honom söka rövaren med beväpnad styrka, så att de efter hans tillfångatagande måtte återfå de saker, som han berövat dem.

Fogden svarade dem: »Jag vet mycket väl, att denne rövare håller sig dold i den där skogen och under mer än sex år rånat många; han har ofta varit efterspanad men inte kunnat fångas ens av många beväpnade män, ty djävulen, som han tjänar, beskyddar och bevarar honom, så att hela trakten, samlad för att fånga honom, icke förmådde gripa honom; och fast han redan är eftersökt, så vet jag ändå, att han ej kommer att bli funnen, såvida inte den vördnadsvärda frun, vars pilgrimer han fördristat sig att råna, överlämnar honom åt oss. I förtröstan på henne skall jag skicka mina tjänare till de platser, där han säges gömma sig.»

Och sedan de utskickats, funno de honom i det första gömsle, där de började söka. Två av dem som rusade på honom, kunde icke hålla honom, förrän en tredje, som osedd smög sig fram, lade krokben för honom. Och sålunda tillfångatagen återställde han till de nämnda kvinnorna deras tillhörigheter. Sedan blev han, som han förtjänat, hängd i galgen.

Kvinnorna återkommo på tredje söndagen efter påsk till Vadstena och berättade detta under tacksägelse. Vittnen äro de vördnadsvärda männen, herr Sven, broder från Nydala kloster, som då vistades vid nämnda Vrigstads kyrka och som skrev ett brev till Vadstena, vilket bevittnar detta, och nämnde Ingemund, vars tjänare överlämnat denne rövare till hängning.