38

En adelsman vid namn Guttorm Gaste från staden, församlingen och stiftet Oslo i Norge tillfångatogs omkring palmsöndagen på befallning av sin herre, kung Håkan, inspärrades på Akershus i ett mörkt torn med sin tjänare och fjättrades hårt med järnbojor i en trästock. Han var under många dagar i stort elände och mycket modfälld men åkallade till slut fru Birgitta för sin befrielse.

Efter ytterligare några dagars förlopp fick han på midsommardagen hemligen en fil genom en vän, och med filen började han, så gott han kunde, sönderbryta träet och järnet, och tjänaren, som förut blivit löst, försökte bräcka muren med ben, vilka blivit kvar efter kött, som de förtärt i tornet. Men se, då hände det största av under: den fastaste mur, som ej givit vika för kastmaskinernas starkaste slag och stötar, bräcktes nu av kokta och sköra ben. Redan på tredje dagen efter det han mottagit filen voro vid soluppgången bojorna brustna och dessutom ett så stort hål i muren brutet, att de obehindrat kunde gå ut ur borgen.

Någon såg det och kungjorde det i borgen, och fyrtio män stodo upp med svärd, spjut och skjutvapen och gingo ut efter dem. Då tjänaren såg dem, sprang han snabbt sin väg och undkom. Den nämnde adelsmannen kunde emellertid inte springa, enär han varit bunden så fast, utan satte sig vid en sten icke längre bort från borgen än ett stenkast, i det han satte sin förtröstan till den fru, som han förut åkallat. Då hans fiender först gingo ut ur borgen, sågo de tydligt, att han satt bredvid stenen, men då de kommo nära honom, kunde de icke se honom, och likväl sågo de klart allt annat omkring sig. Så sprungo de omkring i en cirkel från gryningen ända till middagen, såsom han själv försäkrade det med ed inför många trovärdiga män.

Sålunda kommo de nära honom mer än tio gånger, så att de kunnat vidröra honom med handen, och stående bredvid honom sade de till varandra: »Här ha vi sett honom sitta, men vi ha icke sett honom gå härifrån; kanske har jorden öppnat sig och uppslukat honom». Och då redan måltidstimman gått till ända, återvände de efter sitt fåfänga arbete till borgen. Men han begav sig på flykt, i den mån han orkade, och den smärta, som han fått av bojorna, mildrades något. Han kom till Vadstena på Kristi himmelsfärdsdag och bekände detta. Vittnen äro de ädelborna männen Orm och Guttorm, vilka jämte andra utfrågade honom.

39

En bonde vid namn Trotto från Sundsta by, Husby-Lyhundra socken, Uppsala stift, högg av våda av sig en tå, så att den hängde lös med skinnet. I många dagar ansattes han av svår smärta, ty tån kunde icke hopfogas med foten genom läkekonst, och han ville icke uthärda, att den skulle skäras av alldeles. Till sist gjorde han ett löfte till Guds tjänarinna, och strax (såsom han bekände, när han Kristi himmelsfärdsdag kom till Vadstena) gladde han sig åt att ha återfått fullständig hälsa i hela foten. Vittnen äro Johan och Jakob, åkerbrukare i nämnda by.

40

En liten son till Johan i Sörby, Munktorps socken, Västerås' stift, föll av oförsiktighet i elden och brände sig så förskräckligt på ansikte, bröst, händer och armar, att han kom att likna ett kol och icke en människa. Föräldrarna grepos av våldsam smärta häröver - pilten hade ännu ej fyllt sju år; utom andra prövningar, som de hade att utstå, måste de nu också uppleva sonens död, ty i den stunden såg det ut, som om han skulle dö. Fadern lovade av hela sitt hjärta för sin sons liv och hälsa att som pilgrim besöka Guds tjänarinna, och inom få dagar återfick gossen fulla hälsan, såsom hans fader bekänt för oss på Kristi himmelsfärdsdag. Vittnen äro herr Lars, ställföreträdande kyrkoherde i nämnda kyrka, och Håkan i Sandstad, samma socken.

41

Herr Gregorius, kyrkoherde i Kil, Strängnäs' stift, hade en ung tjänsteflicka i sin gård vid namn Ingeborg. På annandag påsk ansatte djävulen henne, och under en hel månad plågade han henne grymt två eller tre gånger varje dag, så att hennes buk syntes lyfta sig över bröstet ända upp till an- siktet. Hennes husbonde ömkade henne i hennes plåga och gjorde ett löfte för henne, varefter djävulen strax vek från henne och ej skadade henne vidare, såsom samme herr Gregorius trovärdigt berättade oss inom Kristi himmelsfärds oktav. Vittnen äro Peter och Styrbjörn i Hammarby, i samma socken.